Nu vet jag vem du är…

När jag i höstas drömde om min groda så var jag väl medveten om att det var just en dröm. En fantasi som mitt hjärta så länge berättat historier om. En naiv förhoppning om en fantasi som alltid skulle förbli en fantasi. Inte trodde jag väl på allvar att jag skulle hitta någon som ens var i närheten av det jag letat efter. Verkligheten berättade att jag med största sannolikhet skulle nöja mig med något “tillräckligt bra”.

Jag är så glad för att jag hade FEL där! 😀 Mitt i mitt mörker damp det ned någon som krävde uppmärksamhet. Jag hade redan gett upp om att någonsin finna kärlek och hade precis insett att jag behövde lägga all fokus på ungarna, mig och vårt välmående. Det fanns inte plats för något mer, det fanns inte energi att slösas på något oväsentligt. Go away, här finns inget att hämta.

Nå, en kväll i januari var behovet att komma bort större än att envist vägra en dejt ens. Ett hastigt beslut resulterade i en riktigt rolig helg i Oslo. Redan på bussen hem kom vibbarna om att detta är nog mer intressant än någon av oss räknat med. Jag slog bort dessa. Jag hade ju bestämt mig för att jag inte ska involvera mig i något halvdant, jag ville inte ha ett till ‘vadmannuvillkalladet’ där jag var måttligt förtjust i karln och spenderade all min tid till att försöka vara kär, eller leta efter orsaker till att inte vara det. Nix! Detta skulle inte leda någonstans.

Jag är SÅ glad för att jag hade fel där. Veckan efter Oslo var intensiv och bestod mest i en massa sms, mail och fåniga leenden. 🙂 Allting eskalerade väldigt fort. Trevande försök till att diskret lista ut den andres avsikter, eller att blygt delge sina egna i hopp om att det ska besvaras på samma nivå, byttes snart ut till att öppet erkänna våra innersta tankar och känslor. Naket och ärligt. Detta är jag. Dessa är mina styrkor, dessa är mina svagheter. Jag vet inte om jag någonsin tillåtit någon att komma mig så nära. Inga hemligheter och inga lögner. Inga hämningar. Inget kamouflerat eller undanhållet. Right into the bone. Vi pratade öppet om allt, utom våra känslor för varandra…

Den veckan var omtumlande. Den helgen… Kan jag ens beskriva den? Den helgen spenderades precis som den föregångna veckan, i text. Mail, msn och sms. Om vartannat, överlappande, samtidigt, allt på en gång. Ett sms kunde berätta att mailet är snart färdigskrivet eller att ingen svarat på plinget på säkert två minuter… Vi sov inte om nätterna den helgen, utan satt vid datorn och pratade och pratade. Nå, vid ett par tillfällen var det helt slut på ord… Det räckte med att sitta vid skärmen och stirra. Veta att han sitter vid sin, stirrar, och känner detsamma. Det behövdes inga ord. Vi kände det båda två och det fanns ingen mening i att förneka något. Den veckan… Den veckan förälskade jag mig. Den helgen insåg jag att jag har hittat min prins, min groda.

Några gånger under dessa månader har jag stannat till, försökt rensa huvudet och se saker klarare än vad som är möjligt i lyckoruset. Försökt analysera förhållandet på samma sätt som jag alltid brukat. Bena ner det till molekyler och hitta orsaker. Hitta dessa punkter som visar att något är för allvarligt Leta efter fel och brister som skulle tillåta mig att lämna detta som ytterligare ett misslyckande. Leta efter fabricerade godbitar som skulle göra allt så mycket bättre. Det går inte! Det funkar inte. Det finns inga fel att hitta. Missförstå mig rätt nu. Naturligtvis har han fel och brister som alla andra. Han är ju karl ffs! 🙂 Men det är helt okej! Hans dåliga sidor är en del av honom, de accepteras och älskas precis som allt annat. Och positiva egenskaper, jag behöver inte leta efter dem jag gillar extra mycket. De finns där redan! Allt finns redan! Allt är synligt, klart och tydligt. Jag har tyckt att detta måste ju vara för bra för att vara sant och att hela allt måste bara vara något min hjärna inbillat mig…

Jag är så GLAD för att jag hade fel där. Det här är tydligen helt på riktigt. Helt på sant. Jag vet inte om det är just ärligheten, den totala ärligheten som gör att det är så bra. Eller att vi är så lika på alla möjliga och omöjliga vis som gör att det känns så rätt. Kanske är det just det att varje kväll somna i telefon, att ligga om natten och lyssna till andetag som är så nära, men ändå så långt bort. Eller känslan av hur hjärtats dubbelslag helt plötsligt kan radera miljoner kilometer. Nånting (allting!) orsakar att det känns som att vi kan klara av allt och att det inte finns ett enda hinder i världen. Det finns något som gör att hela kroppen känner att detta är menat. Det finns inga andra alternativ. Det bara så enkelt.

Med stor förtjusning har jag rusat in i något som borde fått mig att fly åt motsatt håll. Leende förundras jag över hur annorlunda jag ser på olika situationer i livet nu. Logiskt sett, borde allt vara precis lika osäkert som resten av livet. Jag borde spela med säkra kort och hålla mig på min kant. Men nej, inte när det gäller oss.
Med en iskall känsla av säkerhet i magen går jag vidare. Det här är det. Han är den. Det ska vara vi.

Jag hittade min riddare. När jag inte ens letade. Nu vet jag vem du är… och jag visste väl att jag älskar dig! 🙂