Jag vet ännu inte vem du är, men jag älskar dig!

Bahhh… Det var väl ett jäkla tjat! Facebook, världens mest beroendeframkallande och intetgörande tidsfördriv, den och dess reklam hånar mig dagarna i ända. Vad jag än gör så dyker frågan upp. Elakt pikande påminner den mig hela tiden. “28 år och singel??” Ja!! Jag är det! Fortfarande! Guuu, ge upp nu!

Japps, här är det fortfarande som vanligt. Inget nytt. Solo, sökande. Älskar det, hatar det. Börjar bli en besatthet det här. Tanken och längtan. Det maniska letandet efter någon som passar in i min bild. Vändandet och vrindandet på den stackars pojken i sökandet efter brister, behovet av att snabbt kunna avgöra om även denna ska lämnas bakom direkt, eller om det dröjer lite längre innan faktumet uppenbarar sig. Faktumet, vetskapen om att inte heller denna är duglig. Varenda objekt granskas. För ung, för gammal, fel klädstil, för ointresserad, för tråkig, ett idiotiskt uttalande, för ointressant, förbjuden, för tillgänglig, för otillgänglig, bara fel helt enkelt… En ständig jakt. Ett ständigt vakande över tecken och beteenden som kanske signalerar att denna kan vara just den pusselbiten som saknas…

Jag blir förtjust väldigt lätt har jag märkt. Om det är på grund av att jag är desperat efter kärlek vet jag inte. Om jag visste det så skulle jag låta det vara osagt. 😉 En luktar gott, en är snäll mot mig, en är rolig, en är intelligent, en är bara fin… och jag är såld. Direkt. Vrider och vänder för att hitta egenskaper som skulle få just denna att passa in. Blundar för faktorer som inte passar in. För att jag vill så gärna. Jag vill så gärna att just denna ska vara den som passar in. Varför kan inte denna platsa? Egentligen behöver jag ju inte ha så höga krav… Vet inte hur länge jag orkar jaga och leta, prova och fundera.

Lika lätt som jag blir förtjust, lika snabbt inser jag att mina ögon lagt sig på helt fel person och förhoppningarna faller samman. Var även denna tvungen att vara en kreation av min längtan? Skulle det även denna gång bara ha levt en stund på grund av min förnekelse över att det var fel från första sekund?

Som bekant, så hämtar jag mycket av min tröst från horoskop. Bland annat så har de för vana att tala om för mig att för att hitta något nytt och spännande så måste jag lämna hemmet lite då och då. Vah!? Måste jag verkligen? 😛 Fick höra att de flesta flickor lämnar riddar-drömmen långt innan tonåren. Jag kontrar med att jag är en kvinna vars riddar-dröm inte existerade förrn livet visat vilket helvete det kunde vara. Är det verkligen så fel att ha en romantisk fantasi om hur allting ska vara? Horoskopmässigt så ska kärleksbiten 2008 vara som så att jag träffar den rätte i slutet av sommaren. HELA den kärlekslösa sommaren har jag längtat efter slutet. Jah, sommaren ÄR slut!! VAR är han?? Min längtan säger att jag vet… Min mage säger att jag vet, men jag vågar inte tro på det. Mitt förnuft har hittat en miljard hinder… Dessutom har förnuftet slutat tro på allt vad längtan hittar på.

En vän sa att jag begränsar mig. Att jag begränsar mig själv eller låter andra begränsa mig. Många gånger gör jag nog det också. Oftast, främst för att det bara inte är rätt. Hur jag än försöker tro att det kan vara det. Ibland, när jag hittar någon som plockar många poäng från kravlistan, någon som uppfyller kriterierna i väldigt många kategorier, så begränsar jag mig. Beror det på feghet? Rädsla för att bli besviken? Sårad? Eller är jag mer tillfreds med singellivet än jag tror mig vara? Kanske är jag bara nöjd med att få njuta av den personen precis på den nivå den befinner sig? Jag har ingen aning. Av vilken anledning det nu är, så händer det att jag begränsar mig även om jag kanske borde svälja min stolthet och min rädsla och bara go for it.

Under tiden, tills jag fått mig att sluta begränsa mig, tills jag fått mig att sluta söka och överväga varenda tänkbar kandidat, så får jag nöja mig med min längtan. Och min avund. Jag får nöja mig med att avundsjukt glädja mig åt när de jag tycker om ivrigt berättar om allt det underbara, när den leende blicken avslöjar allt och de rosa molnen inte har ett slut…

Detta bevittnande av allt det härliga, fåniga leenden riktat mot en telefon, romaniskt sensuella planer, kärleksfulla gester och ett evigt kvittrande om magpirret, gör mig lite orolig dock. I samma takt som allt detta händer omkring mig, så växer min lista. Min lista på vad jag önskar, vad jag vill ha och vad jag kräver. Frågan är om det verkligen finns någon som har det jag vill ha… Eller någon som inte har allt jag vill ha, men som är rätt ändå. Kanske borde jag skrota drömmen ändå. Kanske är det så att riddar-drömmen bör lämnas kvar vid 10-års ålder…

Nej. Jag behöver ha min dröm. Min riddar-dröm. Det finns en. Jag vet det. En prins, en groda, eller kanske en man bara… Jag har skymtat honom några gånger. Han finns.

Dagens favorit: Jag vet vem jag skulle vilja att du var…