Styrkan ligger på golvet

Things are always working out for me. Things are ALWAYS working out for me… Things ARE always working out for me?

Esther Hicks röst klingar muntert i mitt huvud när självbevarelsen desperat försöker påminna mig om att saker kommer att lösa sig även den här gången. Fokusera på lösningen, inte på problemet. Alla saker är två saker, det önskade och avsaknaden av det önskade. Och bla bla bla.

Det är så jävla tufft ibland. Livets motgångar är ibland så jävla höga berg att jag inte kan se hur jag ska kunna hantera dem. Det finns ingen energi att försöka klättra upp och över. Det finns inga vägar runt. Det finns inga färdmedel som underlättar resan.

Genom åren har jag blivit väldigt duktig på att lyssna in, känna efter, portionera ut livets måsten och bevara min energinivå på en någorlunda hanterbar nivå. Jag är bra på att feel the fear and do it anyway. Jag vet vad jag kan, ATT jag kan. Jag är bra på att utmana mig, att vara modig och uthållig. Men så hopar sig problemen och hindren. Ribban ligger så högt nu och jag kan inte ta mig över.

Just nu vill jag inte delta i det vardagliga vuxenlivet. Jag vill inte ringa det där telefonsamtalet som bara ger ångest och kräver för mycket energi. Jag gjorde ett försök i april och ett i juni, men utan lösning. Jag vill inte ta tag i detaljer som nu ligger på mitt bord på grund av ändrade överenskommelser. Jag vill inte fixa saker som hör till det normala. Hinner inte. Orkar inte.

Jag vill att någon annan sköter allt det här åt mig. Någon som inte behöver samla mod och i energi i flera dagar (eller veckor) för att göra ett enda ärende. Någon som inte har en inre stressnivå som skjuter i höjden för minsta lilla. Någon som kan hantera enkla saker som de enkla saker de är.

Den simpla lösningen vore att fråga någon. Kan du hjälpa mig? Men vem ska jag fråga? När frågan blir ytterligare ett moment, ett projekt att orka hantera och dra i. Jag känner mig ensam.

Jag vill skratta lite maniskt åt alla som tycker att jag är så stark. Jag är inte stark. Jag är vek. Så jävla vek, som bara gör saker i hopp om att det kanske blir bättre sen. Sen om jag gör det och det. Om jag läker det och det. Om jag lär mig det och det. Hoppet ljuger för mig. Sätter upp illusioner och hittar på historier.

Här finns ingen styrka. Styrkan ligger på golvet. Och jag måste ändå ringa. Och fråga om hjälp. Och fixa det ena och det andra. Men inte idag. Och inte imorgon.