Som en krigare

Nu har jag kommit till en av de där situationerna i livet som gemene man viftar bort som självklarheter och inga stora saker, men som för mig (och säkert andra med någon form av ångest) är något extremt jobbigt. Det skrämmer mig nå fruktansvärt det här. Jag ska lämna in Ruben The Killer Queen (bilen alltså) på lagning.

Nu har jag helt underbara människor i mitt liv som hjälper mig med mycket, så en hel del av lagandet kan och har skett helt utan att jag behöver befatta mig med okända karlar på okända ställen. Det är jag otroligt tacksam för. Men att lämna in för hjulinställning imorgon kommer jag inte undan, det behöver jag sköta själv.

Ångestnivån är redan hög. Kroppen är tydligt stressad och försöker komma undan till den grad att ryggen har låst sig lite och hotar med ryggskott.

Varför blir det såhär då? Varför är det så skrämmande att lämna in bilen till någon kille som har en verkstad? Det enkla svaret är att det är för många okända och oförutsägbara detaljer. Det finns en stor otrygghet i situationen och både den sociala fobin och PTSD:n signalerar om fara.

De flesta kanske ser det här som en vardaglig grej, ingen stor sak alls, det här gör ju alla hela tiden. Jag ser en brinnande skog, utan några som helst garantier att komma ut oskadd om jag ger mig in i den.

Men nu är tid för läkning, nu är det dags att hantera och bearbeta det som kommer upp till ytan. Det skrämmer mig att gå in i den brinnande skogen. Jag har varit där förr med varierande resultat. Men jag ska ta mig igenom. Jag ska bita ihop, köra på och nyfiket se mig om efter det som är farligt.

Jag ska kämpa. Som en krigare.