Att överleva svårigheter
När jag pratar om saker jag har överlevt, handlar det inte bara om de riktigt hemska, livsfarliga och traumatiska sakerna jag har varit med om. Jag pratar också om sådant som har varit vardag. Helt vanliga saker som på den tiden inte var märkvärdigt, men som jag nu kan se tillbaka på med fasa och förundran. Hur överlevde jag det, egentligen?
På senare har mina skuldkänslor gentemot barnen kretsat kring perioden 2006-2007, på ett ungefär. Mina tankar har speciellt handlat om livet då sonen gick i förskoleklass och på lågstadiet, men också när båda barnen fortfarande gick på dagis.
För ett par år sedan, när jag ändå hade kommit ganska långt i min egen läkning, fick jag syn på ett skolfoto från sonens första eller andra år i skolan. Det jag såg var helt hjärtskärande. Den tomhet han hade i blicken och den smärta som hela hans ansikte förmedlade var hjärtskärande.
Tänk att jag helt missade att han mådde så dåligt. Han var ju redan väl inprogrammerad i hur det var att leva med en alkoholiserad mamma och en narcissistisk pappa, hur det var att ha två hem och leva en vecka här och en vecka där. Han hade för länge sedan gett upp sina egna behov för att anpassa sig, för att överleva. På samma sätt som så många andra av oss har behövt göra. Och jag såg inte det. Inte då, inte förrän i det där fotot ett tiotal år senare.
De skuldkänslorna som kommer med just den insikten önskar jag ingen. Det är tortyr som gör ont i både kroppen och själen.
Vid flera tillfällen genom åren har jag försökt prata med sonen om den tiden, försökt uttrycka mina tankar kring det, be om ursäkt och ta ansvar för hur jag har skadat mina barn fast jag aldrig menade att göra det. Varje gång har han viftat bort det. Sagt att “det är okej, mamma,” eller “jag vill inte prata om det, för då blir jag ledsen.” Men på senare veckor har det förändrats. Jag har märkt att sonen har varit mer öppen och villig att prata om olika saker, så vi har också kunnat prata om den tiden, den hemska tiden, som jag har döpt det till.
Det känns bra att ha få gjort det. Att veta att ursäkten är mottagen och accepterad. Och att sonen inte går och ältar det som var då. Han uttryckte jobbigheten i att alltid vara sist kvar på dagis och fritids, men att våra McDonalds-fredagar var bara mysiga och vägde upp för veckorna. Vi hade nämligen en sån tradition, att på fredagarna när ungarna påbörjade sin vecka hos mig, så åkte vi direkt till McDonalds när jag hämtade dem från skola och dagis. Ibland tittade vi på film tillsammans den kvällen och hade det allmänt mysigt. Det känns så bra att sonen, som ju är vuxen nu, har behållit dessa fredagar som en värdefullt minne.
När jag berättade om det här och mina skuldkänslor för syrran idag, så påminde hon mig om hur det var då, hur jag gjorde mitt bästa och tog hand om barnen så gott jag förmådde. Och hon har ju rätt. Herrejösses vilken situation det egentligen var.
Fram till jag tog körkort (oktober 2006) och köpte min första bil (framåt försommaren 2007), var jag ju tvungen att sköta det mesta till fots. Så när det var min barnvecka sov barnen oftast medan jag klädde på dem på morgonen.
Jag bar ut dem och packade ner båda i vagnen (en enkelvagn, för någon dubbel hade jag inte råd med). Sedan var det tjugo minuters promenad hemifrån till dagis. Vi behövde vara där ungefär 6.45, om jag inte minns fel, så att jag hann väcka båda barnen, klä av dem, lämna dem på olika avdelningar och säga hejdå till dem på ett bra sätt. Ibland var vi sena, då vart inget bra. Ibland var det snö ute och ingen hade plogat, då var det jobbigt. Ibland var ungarna skrikiga och gnälliga hela vägen till dagis, det var inte roligt.
Sedan var det 20 minuters promenad från dagis till tåget. 7.30 tåget brukade jag ta. Ofta hann jag i tid. Ibland missade jag. Jag jobbade hela dagen och sedan var det samma procedur hem. Snabbt till tågstationen för att inte missa tåget, snabbt till dagis för att hämta trötta och gnälliga ungar, sen hem för att mata, bada, lägga. Ibland behövde vi ta omvägen via affären. Ibland fick jag muta med allehanda godsaker. Ibland fick jag hjälp av föräldrar och syskon med något av stegen.
Jag vill minnas att jag hämtade på dagis vid 18-18.30. På tok, på tok för långa dagar för en 1-4 åring och en 4-7 åring. Och det fick jag alltid höra. Av folk runtomkring, folk på dagis/skola, bvc, ungarnas pappa, diverse löst folk, av dem fick jag alltid höra hur illa det var av mig att lämna barnen så länge. Hur dåligt barnen mådde av att vara de första som lämnades och de sista som hämtades, hur dåligt det var att jag inte gjorde något med barnen, att jag inte var ute med dem, hittade på saker med dem.
Men jag var ju tvungen att jobba. Jag var tvungen att spendera två timmar om dagen till att promenera och åka tåg fram och tillbaka, däremellan var jag tvungen att spendera 9 timmar på en arbetsplats. Hur skulle vi annars ha haft tak över huvudet och mat på bordet?
Det blev lite bättre när jag väl hade bil. Då kunde vi åka till McDonalds på fredagar och mysa. Men mina arbetsdagar var fortfarande 8-17. Dagarna var fortfarande långa för barnen.
Det är såna här saker mina barn har överlevt. De har båda oläkta sår från den tiden, men de är överlevare, precis som jag. De kommer att klara sig. Det är såna här saker jag har överlevt. När jag pratar om min utmattning och mina depressioner, så är det inte bara ett stressigt, gammal jobb och några besvärliga händelser som det handlar om. Det är såna här saker som sitter kvar i kroppen. När man inte kan annat än att pusha, pusha, pusha. När man inte har något annat val än att överleva.
15 Comments
Madde
Vad jag känner igen mig i det du skriver. Det dåliga samvetet, långa dagar osv. Men vi klarade det, och det gick bra.
Therese Carlsson
Det tufft att vara ensamstående och det blir tuffare om man inte har bil och körkort men du har verkligen kämpat som ensamstående tycker jag =)
Emma
Det finns så mycket man nu efteråt kan tänka att man borde agerat och handlat annorlunda. Men viktigt att tänka att man kan tyvärr inte spola tillbaka tiden utan man får göra det bästa och lära sig av sina misstag.
Du har bett om ursäkt och vägt upp för det.
Sen de du beskriver med allt du gjorde för dina barn med McDonalds fredag och tidiga mornar det bevisar hur mycket du älskar dom
Jessica
Måste ha varit väldigt kämpigt utan bil. Finns så mycket tuffheter man gått igenom som man idag liksom kan tänka tillbaka på och se vilken kämpe och överlevare man varit i det tuffa❤️
Fröken Rödlök
Att vara stark och orka ta sig igenom är fint. Att orka kämpa fast man egentligen inte orkar, att bara göra liksom. Även om barnen upplevde en barndom som inte alltid var bra så gjorde du ju så gott du kunde utefter dina förutsättningar. Din son kommer alltid minnas att han blev hämtad sist på förskolan men han kommer ju också minnas McDonalds och det är ett fint minne som är viktigt att tänka på, att du gett honom. Inte bara dåliga saker ❤️
Sofie
Så hemskt att inse det så många år efter men bättre sent än aldrig. Det har ju lätt till att ni nu pratat och starkt er relation. ❤️ Man gör sitt bästa med det man har
Jenny Björsing
Ingen förälder är perfekt och jag har fått lära mig att man inte ska gå tillbaka i historien, då vi inte kan påverka den. Det viktigaste är att vi lever här och nu och blickar framåt, även om det är tufft. Ta hand om dig!
Diana Saelöen
Det är bra att ni kan börja prata om det för det hjälper säkert läkningen för er alla. kanske dina skuldkänslor kan minska en del genom det. Vi är många som bara stänger allt inom oss och för vissa av oss funkar det för andra inte. Jag tycker ändå att du ska lyssna på din syster, du gjorde så gott du kunde i den situation du var och om barnen hade farit illa på riktigt är jag övertygad om att dagis hade anmält så att samhället kunde gå in och hjälpa. Visst var det långa dagar för barnen, och jag är tacksam för att vi kunde slippa det med våra, men min syster som var dagmamma har berättat om barn som hade lika långa dagar. Där hon kände barnen bättre än vad deras mamma gjorde, men hon gjorde det bästa för dem så att de mådde bra ändå. Det gjorde säkert dagispersonalen för dina barn också…medan du var tvungen att jobba för försörjningen. Håll huvudet högt och var stolt över att du överlevde och klarade av den där hemska tiden!!! bra jobbat och det har säkert gjort dig riktigt stark.
Mina
Så fruktansvärt att människor ens ska ha kommentarer om hur länge ens barn är på förskolan när de inte vet anledningen. Bättre att de är på förskolan än hemma själva. Du försökte verkligen och mer kan man inte göra. En kompis till mig som jobbat på förskola så alltid att de barn som kommer först och/eller går sist får alltid mest uppmärksamhet då det är lugnare tidigt på morgonen och senare på kvällen. Det låter så härligt när man tänker på det viset ❤
Amanda
Vad skönt att du och din son kan prata lite om det idag så att ni kanske kan förstå varandra lite❤️ inte alltid lätt för varken barn eller vuxna att prata om. Det förflutna i band
Kamilla
Att leva ensamstående är verkligen en utmaning särskilt om man inte har bil eller nära och kära som kan ställa upp en kort stund där och då.
Michelle
Känn ingen skuld min vän det viktigaste är att du nu har tagit dej så långt hit och ATG du accepterat det. Att leva med en narcissist ör mkt svårt för de oftast tar bort hela ens självkänsla . Har varit dör. Men det inte ens fel . Kom ihåg det det viktigaste är att du är ur det
Becka Lindhe
Du är så otroligt stark som delar med dig av detta!
Det är inte lätt att vara ensamstående men det fixar det galant
sandifighter
Du är och har varit en otrolig kämpe. Du har gjort det du kan utifrån dina möjligheter och jag förstår att de inte varit lätta vännen. Du har gått igenom så mycket, men du har också tagit din ansvar över det du kan. Jag tror definitivt barnen ser hur deras mamma kämpat. Kanske inte just dä, men nu och jag tror dun kärlek och vetskapen de har i dag kan fylla de häl av eventuella tomhetskänslor de kände då. Du är en fantastisk kvinna Kirsi, glöm aldrig det ❤
Emma
Ensamstående och har inte så mycket hjälp med bil & sånt ja kan förstå att de blir problem emellanåt