Olika typer av andlighet

Det finns lika många olika sätt att tro på som det finns människor på jorden. Jag tror att vi alla är menade att ha vår alldeles egna variant av tro/religion/övertygelse. Jag tror inte att någon ska tala om för någon annan hur man ska och inte ska göra, när det kommer till andlighet (även icke-andlighet är andlighet). Det är ju då det blir problem.

Sedan jag blev aktivt intresserad av andlighet för sju-åtta år sedan, har jag tittat på andlighet och religion från alla möjliga olika vinklar. Jag är nyfiken på hur andra ser på saker, vad som fungerar för dem och vad som inte fungerar för dem (oavsett om de är medvetna om det eller inte). Jag lär mig och hittar konstant nya perspektiv att tillföra min egen “religion”.

Oftast lär jag mig hur min egen tro skiljer sig från andras. Så som andlighet presenteras och uppfattas nuförtiden känns inte helt rätt för mig. Folk brukar ju håna de som är troende i någon organiserad religion (sluta med det genast!) och tycka att de är gammalmodiga och inskränkta för att de tror som de gör. Många gånger tycker jag att den moderna andligheten kan vara det.

Inom andliga kretsar och andlig praxis så finns det en tydlig hierarki. Precis på samma sätt som i samhället och inom organiserad religion. Bara det kan jag tycka är lite gammalmodigt och inskränkt. Det ska alltid finnas någon som är bättre och vi kan aldrig lita på oss själva. Vad är det för skit egentligen? Den enskilda människan har i århundraden blivit hjärntvättad till att tro att den inte har någon kraft alls. Det som började som skrämselpropaganda från kyrkan och maktgalna ledare, hålls på flera sätt levande i den moderna andligheten.

Det finns alltid en gnutta rädsla instoppat i varje veck och vrå, så att alla minsann ska hålla sig på mattan och veta sin plats. (Värdelös, kraftlös, maktlös – som ju är orsakerna till de flesta samhällsproblem, vill jag påstå.)

Vi programmeras till tron att:

• Det endast är vissa utvalda som är mediala/häxor/synska/etc
• Gud/Universum är separat från oss
• Vi måste utföra meditationer/ritualer i rätt ordning/på rätt sätt
• Vi måste använda speciella ord och fraser för att magi ska fungera
• Vi alltid måste tacka universum och guiderna
• Känslor är oväsentliga och kan inte litas på

Och mycket mer, som jag inte kommer på just nu. Jag tycker att allt det där är lite galet. Det är att hela tiden spela ner vår egen förmåga och kraft. Det är lite grann som att hjälpa en mobbare (samhället) att trycka ner en.

Jag är helt säker på att alla vi människor har förmågan att kommunicera med universum, guider, änglar, andar och allt som brukar ses som “övernaturligt”. Jag är lika säker på att vi alla är en del av gud, av universum och varandra. Vi är alla ett och samma. Vi är alla gud. Allt som existerar är gud.

Väldigt många av de medium och andliga personer som jag har kommit i kontakt med verkar lite jobba efter den “gamla energin”. Den som är väldigt rädslobaserad. En viss ordning ska alltid följas. Man ska “koppla upp” och “stänga ner” och är man inte uppkopplad kan man heller inte ta emot universums visdom. Meditationer måste följa ett specifikt mönster och rätt ord och allt måste användas. Ibland undrar jag om de själva ser hur mycket rädsla de tar med i sitt utövande. Det kanske fungerar för andra, men för mig var allt det där ett enda stort hinder. Jag har gått kurser där jag inte lyckades med nånting när jag följde såna instruktioner, bara för att senare förstå att jag tog in så mycket rädsla med instruktionerna (både utifrån och som skapades i mig) att jag blev helt blockerad.

Jag är ständigt “uppkopplad”, även om jag inte alltid är aktivt medveten om att jag är det. Jag behöver inte nödvändigtvis meditera för att “koppla upp”, utan när jag känner att vill eller behöver kommunicera med guiderna, så är jag uppkopplad ögonblickligen. Jag har dock utvecklat en egen liten ritual för kortläggningar och liknande, för att markera avsikten. Jag behöver inte använda ord om jag inte vill och jag måste inte tacka och bocka efteråt heller. Jag behöver bara en intention, en avsikt, hela tiden. Det räcker.

Det är ju jag som har kraften inom mig. En förlängning av universums kraft. Mina änglar och guider är med mig och hjälper mig, och de vet ju mina avsikter hela tiden. Universum vet min avsikt hela tiden. Jag måste inte förklara. Jag måste inte berätta att jag är tacksam för hjälpen och lycklig över resultatet. De vet redan. De är ju en del av mig, precis som jag är en del av dem. Vi är alla en del av gud…

Det må hända att det är något jag missar. Vad är din åsikt om allt det här? Blev det rörigt med mina förklaringar?

Jag ville bara förklara lite varför jag ratar väldigt många vanliga arbetssätt/tillvägagångssätt/tillämpningar när det kommer till andlighet och jag blev lite långrandig igen. Det är alltså för att de sätten är rädslobaserade och begränsande.