Mitt gästinlägg hos Sofia

Igår gästbloggade Sofia hos mig. Idag tänkte jag dela med mig av det inlägg jag skrev hos henne, för överenskommelsen var som ett litet utbyte av blogginlägg – jag skrev hos henne, hon skrev hos mig.

Om du har en blogg och är intresserad av att gästblogga, så är det bara att skicka ett mail till tarot@kirsi.se med en förfrågan.

Här är det inlägg jag skrev till Sofias blogg:

Någonstans måste man bara bestämma sig för att köra rakt igenom alla hinder. Eller åtminstone vända om och gå en annan väg, om det visar sig att hindret är ogenomträngligt. Det fungerar inte att stånga sig blodig mot något orubbligt.

Nere på botten känns det ofta som att livet inte består av annat än hinder.

Här går jag i godan ro, spatserandes på livets väg med ryggsäcken full av dåtidens demoner. Trots tyngden, och det eviga morrandet från ryggsäcken, pulserar hjärtat med stark hoppfullhet åt den till synes ljusa och klara vägen framåt.

Tills hindret dyker upp ur ingenstans. Bara hasar på plats med det där kusliga metalliska ljudet som alltid hörs i rymdfilmer.

Det händer ofta att dessa hinder – som nästan alltid ser ut som väggar av olika material, tjocklek och storlek – växer upp ur marken och blockerar vägen. Hur väggarna bäst hanteras beror helt på i vilket skick ryggsäcken är – hur hårt demonerna härjar och bråkar och hur många de är.

En av mina demoner heter Missbruk. En annan heter Medberoende. Där finns också Ensamhet, Värdelöshet, Ångest, Depression, Misshandel, Självhat och Oduglig. Det finns en drös av olika med namn som innehåller ‘fobi’ eller ‘rädsla’. Det finns några som jag inte ens vet namnet på, men känner väl igen dem. Ofta hittar de extra kompisar längs vägen som också ska få skjuts i den ryggsäck jag bär.

Det finns tillfällen då precis varenda demon sover. De är så lätta att bära på, så jag undrar när de senast blev matade. Då kan jag enkelt klättra över höga, tjocka murar med taggtråd på toppen. Jag har gjort det många, många gånger.

Andra hinder är bara ett litet staket, någon decimeter hög, men ryggsäcken är så tung och jag har gått så långt att det inte går att lyfta benet över det. Det har jag också gjort många gånger.

Ibland hänger offerkoftorna på rad. Och det är så lätt att bara klä sig i ett, två, tre av dem. För de är varma och det känns bra att sitta där på marken och blänga ilsket på det där jäkla hindret. Det är då jag gärna försöker mig på det där blodiga stångandet. För min väg ska minsann inte rubbas en centimeter.

Det går att använda demonerna som ammunition ibland. Bara hiva dem på hindret, en efter en. Använda dem som styrkor istället för tyngande svagheter. Katapulta iväg dem mot väggen bara. Träplank fälls lätt med en demon eller två.

Ibland släpper jag in dem i ryggsäcken igen. Plockar upp de snurriga stackarna från platsen där väggen raserades. En akt av vänlighet – utan dem vore jag inte den jag är idag, trots allt.

Ibland hatar jag dem så mycket att jag lämnar dem för att klara sig själva. De stannar aldrig, utan följer envist efter, som ett gäng små ankungar som följer ankmamman.

Betong- och stenmurar brukar kunna hålla kvar demonerna en liten stund, så att de kan användas som klätterstenar, innan de ramlar av igen.

Det finns alltid sätt att komma vidare, att bara plöja på. Ibland är det bättre att bara ta ett stadigt tag om axelremmarna, vända och gå åt höger för att leta efter slutet på hindret. Eller vänster, vänster kan vara en bra väg att gå.

Ibland känns det hopplöst. För att det kommer upp en ny vägg efter tre-fyra steg, och ytterligare en ny vägg efter det, och en till och en till. Det byggs labyrinter av hinder – det är då det känns lite hopplöst.

Just nu, till exempel, är jag omringad av hinder. Inträngd i ett hörn. Igen. De val jag har är att vänta på att en helikopter kommer och lyfter ut mig och mina demoner – som för övrigt börjar bli lite klaustrofobiska här och klöser på väggarna – eller så kan jag gräva.

Jag borde gräva. Men var har jag lagt min spade?