Var det nu jag trillade över kanten?

Gårdagens ilska rullade snabbt vidare. Den växte och förvandlades. Inatt tog den formen av sömnlöshet och ångest. I morse fortsatte förvandlingen genom trötthet och ångest, för att under dagen sätta sig bekvämt tillrätta med stadiga påminnelser om hur misslyckat allting är.

Hur misslyckad jag är.

(Nej, jag fiskar inte efter komplimanger eller hurrarop om hur inte misslyckad jag är. Fattar väl själv att det bara är ångestdemonerna som ljuger om det för mig, men just nu är det så jag känner, så låt mig gnälla om det.)

Samtidigt som jag tydligt ser hur en ilsken, negativ känsla kopplar ihop sig med fler och fler, är jag oförmögen att stoppa dem. Den ena leder till den andra, de klumpar ihop sig och tynger och tynger och tynger.

Jag har sovit mest hela dagen. Varit vaken en timme här och en timme där, tittat hur ångestdemonerna har härjat. Jag har kastat stenar och pärlor på dem. Inte haft ro att känna efter vad de egentligen vill. Det har inte funnits tid till det. Den mesta vakna tiden har gått till att bli påmind om allt som är misslyckat.

Lägenheten ser ut som ett helvete efter att vi bytte rum tidigare – när det nu var. Jag vet inte hur jag ska få ordning igen. Olusten att skapa smycken har varit stor – här har jag slösat hur mycket pengar som helst på stenar och pärlor, och så kan jag inte ens göra saker av dem.

Jag är nästan 40 år gammal och har inget jobb. Eller bil. Det fanns ett lovande uppdrag som nu har runnit ut i sanden och inte blir av. En annan potentiell väg orkar jag inte ens titta på just nu. För det blir såhär emellanåt. All kraft ramlar ur och jag kan inte åstadkomma något. Det är väl klart att jag inte kan ha ett jobb när det blir såhär.

Fan vad trött jag blir. Och så ska det komma när jag precis har suttit och berättat för min läkare att jag mår jättebra. För jag har ju inte mått jättebra. Jag har känt ganska länge att jag balanserar farligt nära kanten.

Kanske var det nu jag tippade över.