Tips för att hantera ångest

Under alla år som jag har levt med ångest har jag lärt mig ett och annat om hur det blir enklare att hantera den.

De flesta av oss har antagligen läst om hur ångest ofta kommer helt utan orsak och för att man ska få situationen mer hanterbart, så ska man leta efter saker att fokusera på med alla sina sinnen. Inom KBT:n får man alltid göra listor med skattningar om hur, var och varför man reagerar som man gör.

De metoderna har sällan fungerat för mig, för när jag mitt i den kvävande, sammandragande ångesten, så är det svårt för mig att tänka sådär strukturerat och logiskt.

Jag tänkte dela med mig av de punkter som faktiskt har hjälpt mig i mitt hanterande av ångest. Några punkter som är verklighet för mig och där jag med lekfullhet kan avväpna ångesten, eller åtminstone reducera explosionen lite grann.

1. Det finns alltid en anledning till ångest
Ångest ramlar inte ner från en klar himmel och börjar härja hejvilt. Det finns en orsak till att den har kommit. Alltid. Det finns alltid en orsak, men det är inte alltid den är uppenbar. Ibland är orsaken en händelse som inträffade för tjugo år sedan (och som antagligen blev bemött med uppmaningar att jag skulle skärpa mig, sluta vara så barnslig/krävande/fjantig eller att det väl inte var något att gnälla om eftersom alla går igenom samma sak – att något är normalt är inte en orsak att bli skammad, inte heller är det okej att få sina känslor ogiltigförklarade på det sättet).

2. Ångesten är inte jag
Och jag är inte ångesten. Jag minns inte exakt när jag insikten om detta kom, men jag vet att allting blev så mycket lättare när jag kunde se att ångesten inte var en del av mig. Det var inte nödvändigt att gå runt och släpa på den. Ångesten är inte en egenskap som är del av min personlighet. Ångesten är ett symptom på de sår jag bär. Ångesten är ett symptom på att jag går emot mig själv eller låter andra göra detsamma.

3. Ju mer jag kämpar emot, desto jobbigare blir det
Ångesten har en orsak. Ångesten är övergående. Ångesten kommer inte att ta livet av mig, även om det ibland känns som det. Om jag hysteriskt försöker trycka bort ångesten, ignorera den eller bara intala mig själv att den inte är där, så håller den fast hårdare. Den hänger kvar, biter tag och drar ner mig snabbt. Att acceptera att den är där, att tillåta den att vara där, är det som får den att försvinna fortast.

5. Prata med ångesten
Ångest, precis som andra känslor och tankar, vill bli sedd och hörd. Den vill bli accepterad – för den har en giltig anledning att vara där. Det går att prata med den. Det går att fråga vad den vill, varför den är där och varför den är envis. Det går också att fråga varför den ljuger – för ångest ljuger, hittar ofta på en hel massa berättelser.

6. Gränssättning
Anledningen till att ångesten så ofta är paralyserande, är att den kommer så nära inpå. Den ljuger och får oss att tro att vi inte kan göra något åt den. Det är inte sant. Det finns inte en anledning till att låta den sitta där. I bröstet, där den hindrar andning, kollapsar bröstkorgen och tynger ner axlarna. Ta tag i nackhåret på den jäveln, lyft bort den från bröstet och släpp ner den på golvet. Där kan den sen sitta berätta sina orsaker.

7. Skapa ett utseende
Ge ångesten ett ansikte, gärna ett lite humoristiskt, så att det blir enklare att inte ta den på så stort allvar. Min ångest är en eller flera meterlånga, tecknade smådjävlar som springer runt och härjar, hoppar och klättrar. Men din ångest kanske är en bitter liten tant med en handväska med tegelstenar i. Eller förvirrad pirat, som kanske är lite full och ramlar stup i kvarten.

8. Det går över
Det går alltid över. Inte en enda gång har ångesten stannat hela livet.

Jag är medveten om att inte alla ser på ångest på det här sättet, men det här är min erfarenhet och min verklighet. Det är okej om andras syn på ångest är annorlunda. Jag förväntar mig inte att någon ska ta till sig av det jag skriver, om de känner att de inte riktigt kan hålla med om det.