Ensamma hinder och pinnar i skogen

Jag brukade hata måndagar. Var alltid så ilsk och less på måndagar. Ångestfylld, precis som så många andra. Sedan spenderade jag åratal med att läka och vara sjukskriven, och kunde helt lämna det där med ilskna och jobbiga måndagar.

Idag kändes som en sån där jättejobbig måndag – och så var det måndag också, men det kändes mer som ett sammanträffande än en sån där typisk måndag.

Mina tillkortakommanden blev så väldigt tydliga för mig idag. Oftast har jag förmågan att bibehålla en accepterande attityd gällande dessa – för det är verkligen okej att jag måste anpassa mig en del för att jag inte fungerar som alla andra – men idag fanns inte den förmågan.

Idag såg jag bara hur det hindrar mig, det som de kallar för social fobi. Det blev så tydligt hur jag automatiskt anstränger mig extra för att kompensera och hur mycket energi det drar. Det blev också tydligt, att i min entusiasm att må bra och att passa in, så överansträngde jag mig och tömde energiförrådet helt.

Det som ofta är utmärkande i social fobi, och det som egentligen oftast hindrar mig, är oförmågan att gå in i ett utrymme eller ansluta sig till ett sammanhang där det redan finns en grupp människor. Speciellt illa är det om denna grupp är stillasittande. Människor i rörelse fungerar ofta bättre, men inte alltid. Jag vet inte om det är så för alla som har social fobi, men för mig gäller detsamma när jag ska avlägsna mig från en situation där en grupp sitter. Jag kan inte göra det. För att jag känner mig utsatt, om jag ensam ska in eller ut.

Idag lyckades jag hamna i just en sån situation två gånger.

Först var det ett jobbmöte, som jag gärna ville vara med på – för det var lite dags för det nu. Det gick bra ganska länge och jag var stolt över mig själv. Jag pratade, till och med. Och spenderade sedan en fyrtio minuter till att ha panik (och försöka hålla paniken i styr) över allt mitt svammel, som säkert var osammanhängande och dumt. Sen gick det inte bra längre, men jag kunde inte resa mig och gå. För det skulle vara värre. Medan jag sitter är jag en del av gruppen. Om jag står och går, så är jag separerad och utsatt. Synlig.

Jag lyssnade inte på min magkänsla som sa att jag skulle åka hem efter det. Det var ju gemensam lunch. Jag ville gärna vara med på den. För att jag vill verkligen vara delaktig och tillhöra.

Jag ville sudda ut den tydliga bilden – och känslan – av att det nog bara är jag som har det såhär. Det är nog bara jag som är så annorlunda att jag sitter nästan frivilligt och mår dåligt, och utnyttjar halva veckans skedar (kolla upp the spoon theory om du inte vet vad jag menar med skedar) i försök att balansera det dåliga måendet, för att alternativet är värre.

Lunchen var väldigt trevlig och allting gick bra – tills det inte gjorde det. Det visade sig att jag inte hade uppfattat att det var nötter på den vegetariska rätten, så jag var tvungen att be om en ny. Vilket givetvis betydde att alla andra hade ätit klart när jag fick en portion utan nötter. Separerad. Utsatt. Synlig.

Jag satt och grät på bussen hem. Orkade inte hålla samman längre. En annan dag kanske jag hade kunnat hantera var och en av situationerna på ett bättre sätt, men idag var det en jobbig måndag och allting kom samtidigt. Dessutom såg jag så tydligt mina automatiska kompenserande och förminskande beteenden. Trasigheten blev på nåt vis tydligare då, när jag sa att jag mådde sådär fast jag egentligen mådde åt helvete.

Ensamheten blev också tydligare då. För jag vet, av erfarenhet, att hur gärna folk än vill förstå, eller ställa upp, eller underlätta, så är det ingen som egentligen förstår alls. Jag kan inte förmedla det här på ett sätt som får någon att förstå.

Ensamhetskänslan har blivit mer frekvent och mycket djupare det senaste året, eller så. Idag har den varit extra stark. Jag har känt mig så ensam att det har gjort fysiskt ont. I bröstryggen, mellan skulderbladen och lite ovanför. Där gör ensamheten ont.

Det är inte så att jag inte har människor omkring mig. Idag har jag till exempel varit omgiven av folk mest hela dagen, men jag har ändå känt mig väldigt ensam. Det hjälper inte helt mot ensamhetskänslorna, men jag har underbara människor omkring mig. Såna som jag kallar för mina, och som jag inte hade överlevt utan.

Det hjälper inte alltid helt, men det underlättar väldigt att ha vänner som skickar meddelanden som ‘Ska vi koka lite kaffe och åka och sätta oss i skogen?’ när saker är som mest skit.

Vi åkte och satte oss i skogen och drack kaffe och mådde skit ihop. Hon plockade blåbär och jag plockade pinnar.

För det är ofta det jag behöver när jag mår som sämst – någon som föreslår att vi gör något tillsammans, istället för att tipsa om alla saker jag kan göra ensam. Jag gör alltid allting ensam. Ibland behöver jag någon som är ensam med mig.