En saga

I flera timmar nu, hade de vandrat i det svagt duggande sommarregnet. Han var vemodig över att behöva lämna dessa trakter. Hans fötter var våta och instruktionerna om vilken väg de borde ta började irritera.

Vissa gånger var det verbala direktiv om att ta vänster vid nästa vägskäl, eller att gå runt den massiva stenen åt andra hållet. Andra gånger var det en varsam hand på armen, som styrde honom i rätt riktning.

Han kunde inte rå för, att han ibland inte hörde orden som yttrades. Hans tankar återgick till gårdagens händelser med täta intervall, om och om igen. Han kunde inte hjälpa att bli distraherad av det.

Redan tidigt var de tvungna att göra bytet, inte ens en halvtimme efter att de lämnade sjön. För dimmig i tanken för att komma ihåg att hålla farten uppe, fick han gå i täten för att inte sacka efter så mycket.

Förmodligen visade han upp ett fånigt leende, där de vandrade. Nog hade han märkt av de roade, menande blickarna som hade riktats mot honom hela förmiddagen.

I hans medvetande trängdes återkommande minnesbilder av vida, klargröna ögon, vars skimmer förstärktes av morgonsolen. Blicken var stadig och fylld av så mycket begär och beundran, där de rytmiskt stötte emot varandra, liggandes på gräset vid vattnet.

Ljuden av mjukt flämtande andetag, som desperat svepte över perfekta, blekröda läppar, spelades upp i hans öron för tusende gången sedan den stunden.

Känslan av en annans darrande kropp emot hans handflator, medan han tilläts titta in i själen, kunde fortfarande kännas fysiskt. Etsat i hans minne var hudens varma glöd, när ögonen till sist måste slutas, som följd av njutningens kraftfulla vågor.

Någon penetration hade inte förekommit där, morgonen före. Bara nyfiket vandrande händer och ett desperat rullande av höfter mot varandra – så som alltid förut, men ändå så nytt.

De hade älskat då, morgonen före. De hade älskat, där ute i det öppna. I naturen, där han hörde hemma. Som en slags kung av älvor. Överjordiskt, hade det varit. Och han hade fått se det. Han hade låtit det synas.

Alla de ‘jag älskar dig’ som hans hjärna ihärdigt mässade om, ökade i både volym och frekvens.

Han var tvungen att stanna och säga något. Han måste vända sig om, med sitt fåniga leende och allt, och säga något.

Så han gjorde det. Han stannade och vände sig om. Och han lät alla energier av alla ‘jag älskar dig’ studsa av honom och landa i de mossor och marker som låg närmast omkring dem. Som små spralliga studsbollar, sprätte de iväg.

Och orden som kom ut, sa något helt annat.

“Tack, för att du får mig att känna mig önskad och värdefull,” sa han med regn droppande ned för ögonbrynen.

“Självklart,” var svaret som följdes av ett varmt leende och en lättsam puss på näsan.