Prag <3 - del 1

Det var småkyligt och mörkt, sådär som det kan vara vilken oktobermorgon som helst, när jag klev ut ur trapphuset och andades in den friska morgonluften.

Den fredagen möttes jag av fullmånen, där den ljudlöst tröstande hängde över grannhuslängan bortom parkeringen. Leende för mig själv, registrerade jag hur tacksamheten bubblade upp i bröstkorgen och riktades mot universum, som alltid gav mig tecken på stöd när jag behövde det – att få syn på månen var ofta ett sådant tecken.

Full av livsglädje och med en obekant brist på rädsla i kroppen, slängde jag soppåsen i sophuset och stängde dörren så tyst jag kunde, innan jag fortsatte gå mot morgonens första destination. Mina vantklädda fingrar greppade om resväskans handtag och jag tog kliv efter kliv mot busshållplatsen.

Så tidigt på morgonen, knappt tjugo över fem, var väskans rullande hjul det enda ljudliga sällskapet.

Två gånger stannade jag till och grävde frenetiskt runt i min axelväska, för att kontrollera att jag verkligen hade allt med mig. Pass, biljetter, plånbok, telefon, medicin – allt var med.

Utöver dessa två, väldigt milda anfall av den typiskt neurotiska Kirsi, spenderade jag en stor del av den korta promenaden åt att förundrat reflektera över hur annorlunda jag kände mig den där kyliga fredagsmorgonen i oktober. (Och nu när jag skriver detta så kommer ett svagt minne av att jag då, under resan, antecknade någonstans att det inte var vanlig resfeber som hummande rörde sig runt i mitt blodomlopp. Var jag gjorde av dessa anteckningar, har jag ingen aning om, jag vet bara att jag antecknade med avsikt att spara det till just det här skrivandet.)

Jag var så uppfylld av mod och vilja att uppleva, att det inte fanns utrymme för något annat.

Det fanns också en överväldigande glädje över att det fanns så många fina människor som stöttade mig och min resa – både med ekonomiska bidrag och med stadig uppmuntran. Den första bussresan spenderades i stor del till att sända varma och tacksamma tankar till var och en som på något vis hjälpte mig.

Tacksamheten, glädjen och den väldigt påträngande upptäckarlusten hade också en kontrast. I botten fanns ett väldigt lugn. En absolut vetskap om att jag inte skulle vara någon annanstans just då, än på den resan.

Bussresa 1, nivå av obehag: 0 (av 100)

Drygt en halvtimme var väntetiden på buss nummer två.

Jag och min röda kabinväska placerade oss vid hållplatsen för Arlandabussen och gjorde det man alltid gör på hållplatser – väntade.

En stor del av väntetiden spenderades med att lägga märke till förnimmelser i kroppen, para ihop dem med aktuell känsla och jämföra med tidigare erfarenheter. I skydd av mörkret och den tidiga timmen fanns ännu inget skymt av mina vanliga förföljare – Oro och Obehag.

Med tio minuter kvar till bussens avgångstid kom en ganska kort, kostymklädd man fram till mig. Han var i min ålder, gissar jag, och hade indiskt utseende, med luggen lite ovårdat hängande över de nyfikna ögonen. På knackig engelska frågade han om jag visste hur Swebus biljettautomat fungerade.

“Yes, my friend. I can help.”

Någon minut senare fick vi sällskap av en äldre man – vithårig, storväxt och mycket mer avslappnad i både klädsel och hållning än den första mannen. Med tydlig brittisk dialekt tog han plats i samtalet och snart stod vi alla och diskuterade skillnader i priser och avgångstider mellan Swebus och Nettbuss.

Jag kände inte igen den där personen jag var.

Bussresa 2, nivå av obehag: 0 (av 100)

Med nyvaken och lite seg entusiasm upptäckte jag att Arlanda inte var helt lika lugn och smärtfri som resan dit.

Bussen stannade vid avgångsterminalen, så klart. En naturlig plats att släppa av folk som sannolikt ska iväg med ett avgående flyg, men något jag inte hade tagit med i beräkningarna.

Jag vet inte om jag har åkt buss till Arlanda förut. Utöver den där gången då jag spontant kastade mig på Arlandabussen för att åka och möta upp dåvarande kärleksintresse, som kom med ett försenat flyg från en jobbresa. (Du ser, den orädda Kirsi har funnits tidigare också.) Jag har för det mesta åkt bil dit och oftast då parkerat på parkeringen för ankommande, oavsett om jag ska iväg eller blir hämtad.

Så, att kliva in i avgångshallen när jag hade planerat att först besöka toaletten och sedan ta rulltrappan upp, fick mig lite ur balans. Så jag gjorde det alla borde göra när de har sällskap av Obehag – jag stängde in mig på första bästa toalett och djupandades i tio minuter.

Att avlägsna mig från platsen är det snabbaste sättet att få rätsida på en obehaglig situation. Fast det är en teknik som jag inte “får” använda mig av (för att det inte är någon teknik, utan ett undvikande och undvikande hjälper ingen).

Men det hjälpte i det här fallet och det gav mig en stunds lugn. Jag fick tillfälle att varsamt reflektera över insikten att jag ska vara uppmärksam ändå, på hur både kroppen och jag reagerar i olika situationer, så att jag inte behöver dras med fullt utvecklad ångest.

Flygplats, nivå av obehag: 20 (av 100)

Nervositeten satt sen kvar i kroppen. Jag kände mig uttittad och helt missanpassad när jag med min kabinväska i släp och jackan på armen sicksackade mig igenom folkmassorna mellan säkerhetskontrollen och den gate jag skulle till.

Vid gate vad-det-nu-var-för-siffra var det fullt med folk redan. För tydligen var jag inte ensam på det där flyget. Synd.

Deflector shields up.

Dags att dra igång säkerhetsåtgärderna ordentligt och glida över i tillståndet där jag mentalt separerar mig från min omgivning. På ett sätt kan man se det som att jag skapar en barriär mellan mig och resten av världen. Ibland behöver jag ha solbrillor och hörlurar till det, ibland går det bra utan.

När jag är i den här lilla bubblan jag skapar mig, så förvandlas allt ljud till något slags bakgrundsbrummande och jag ser egentligen inte de människor som kommer i min väg. Det är mer som att jag ser förbi dem. Medvetet registrerar jag inte ansiktsdrag och så, det är mer av “okej, här är en person, styr undan så du inte krockar”. Så om ni ser mig ute någon gång och jag verkar ignorera er helt, så är det sannolikt på grund av det här. Obehaget är för stort och jag har gått över till min egna värld och känner inte igen folk. (Sen när jag orkar någon gång, så ska jag berätta mina teorier om hur jag tror att vanlig “träna på det tills det känns bra”-terapi har bidragit till det här.)

Nå.

För att undvika att blanda in mig i smeten av vad som kändes som tusentals människor på en väldigt liten kvadratisk yta, gick jag och köpte kaffe och dricka innan jag placerade mig i ett hörn och väntade på ombordstigning.

Men visst kunde jag ändå känna mig väldigt nöjd och stolt över att ha hanterat allting rätt bra, trots allt.

Gate, nivå av obehag: 45 (av 100)