Det ingen vill se

Jag har i tysthet betraktat de straff som har delats ut.
Upptagen med att hantera den oreda som var min egen.

Nu är straffens effekt synlig,
och jag ser hur utbredd förödelsen är.
Skadorna finns där, för alla att beskåda.
Men sårens djup, de beteenden som uppkom,
straffens respons verkar ingen se.

Hur är det inte tydligt för alla,
att en enskild härskarhandling
skapade en lång kedja av lidande?

Skadorna finns där, för alla att beskåda.

I tysthet, alltid i tysthet, undrar jag
om obligatoriska psykologsamtal vore lösningen.

Jag hörde tydligt universums meddelande:
Nu behövs du. Fråga. Lyssna.
Erbjud en axel att gråta mot.

Det får mig att reflektera,
notera saknaden över den anknytning
som inte längre finns.
Notera hur påtaglig
är de anknytningar som kvarstår.

Jag antar den roll,
som nu behöver ha uppmärksamhet.

Någonstans i bakgrundens djup,
finns där en liten röst:
Men jag då?
Hallå! Men jag då?

Du får vänta, lilla vän.
Senare.
Senare får du släppa fram ditt.

I fantasin skapar jag påminnelser.
En för att sörja det som gått förlorat.
En för att gråta över det som är orätt.
En för att skrika ut all ilska.
Och en för att med kärlek och tacksamhet
sätta de gränser som ingen ska överträda igen.

Men först, först ska vi trösta.
Ta hand om de våra, de vars sår är djupast.

Här finns skadorna.
För alla att beskåda.