Trygghetens ljud

Klockan 23-tågets susande hörs långt borta, men ändå låter det som att den vore precis utanför. Vissa kvällar kan vibrationerna av ljudet till och med kännas i kroppen.

Grannens prat hörs tydligt från våningen under och i köket gurglar kylskåpet till.

Inspelade skratt hörs svagt från sonens rum. Han har för vana att somna med favoritserien på. I tjejernas rum stängdes datorn precis av. Det är sovdags.

Skrivbordsstolen i vardagsrummet knackar sitt avslut för dagen. Två gånger i snabb takt, knack-knack, som ett tack och godnatt.

Fläkten i vardagsrumsdatorn brummar i jämn takt. Ibland dras någon process igång och ljudnivån ökar en stund, för att sedan återgå till sitt vanliga hummande.

Tillsammans med de rytmiska ljuden av andetagen genom näsan, hör allt det till de bekanta ljuden om kvällarna. De förmedlar trygghet och finns ofta här, i mitt hem.

Det finns också ljud som varierar från kväll till kväll. Det händer att det är något oidentifierbart som låter, ofta utifrån men ibland inifrån lägenheten. Ibland inifrån kroppen.

Det vanliga knarrandet och gurglandet från mage och tarmar som alltid hörs finns så klart medräknat där, men det finns andra ljud inuti kroppen som fascinerar mig.

Jag har hört blodet susa fram i ådrorna och jag har hört ryggraden knastra och knäppa. Inte på det viset som man knäcker leder, utan ett mer subtilt ljud, ett ljud som inte hördes utanför kroppen. Det knastrade som elektricitet, men med lite inslag av vatten som rann och skvätte.

Flera gånger om dagen låter det i öronen. Ibland är det vanliga tinnitus-ljud, men inte alltid. Många gånger är det definitivt en hälsning, en melodiös sådan som varierar i tonläge och styrka. Det händer att jag tolkar ljuden i öronen som bekräftelse och jag finner tröst i den tanken.

Efter att i hela mitt liv ha varit utan vetskap om vilka ljud som isen kan göra, är det intressant att jag två gånger under den senaste månaden har jag hört isen sjunga. Det är läskigt. Det låter som valar. Valar är också läskiga.