Those nights

Genom åren har jag så många gånger hittat så mycket tröst i Skillets låttexter. De senaste veckorna har varit en sådan period, mycket Skillet har spelats här hemma, till ungarnas nostalgiska förtjusning (Tre-fyra Skillet-låtar fanns på varje bilskiva förr i världen, när vi brummade runt i den vita golfen). Det finns så mycket styrka att hämta i låttexterna, och de hjälper så väl att lägga gnagande tankar på plats

När jag kom hem från fika med tjejerna häromdagen, var jag alldeles nedslagen. Det är alltid givande att träffa tjejerna, men dagens samtalsämnen gjorde att det också var riktigt jobbigt. Jag hade inte hunnit många steg in i lägenheten förrän det vrålades för fullt i huvudet: “We’d listen to the radio play all night, didn’t wanna go home to another fight, through all the hard times in my life, those nights kept me alive…” Mmm, Skillet som sjunger på full volym igen. Och på samma sätt som inget händer av en slump, så berörde just den textbiten och den låten samma tankar och känslor som samtalen under fikat.

“Didn’t wanna go home to another fight.” Hur många gånger i mitt liv har jag inte tänkt den tanken? Önskat att jag inte behövde gå hem? Och då pratar jag inte om situationer där trivsamma nöjen har upptagit min tid, när jag har föredragit att fortsätta med det istället för att bryta upp och gå hem, utan tillfällen då jag har känt ett starkt motstånd, ovilja eller rädsla för att gå hem.

Det är en hemsk känsla. Bedövande och hopplös. Att inte vilja gå hem. Hem! Det ställe som borde vara det tryggaste i världen. Det är inte meningen att man ska vilja kräkas av oro vid tanken på att behöva vistas där.

Jag har haft många olika hem i mitt liv och denna fruktansvärda känsla har varit närvarande vid vartenda ett av dem. Inte konstant, så klart, men vid flera olika tillfällen i livet, och av flera olika anledningar, har alla mina hem någon gång bjudit på denna känsla av att det är tryggare att stanna borta. Det har funnits så många tillfällen då jag har gjort nästan vad som helst för att undvika att gå hem. Ganska många utomordentligt idiotiska saker har jag gjort för att slippa gå till den lägenhet som jag var menad att kalla mitt hem.

När jag klev innanför dörren då – tidigare, med Skillet sjungandes i huvudet, blev jag väldigt medveten om att i just DETTA hem har den där speciella känslan aldrig varit närvarande. Härifrån har jag aldrig längtat bort. Hit vill jag alltid gå. Här är jag trygg. Här trivs jag. Det här ÄR mitt hem.

Och med den insikten bytte Skillet låt. “This is how we rise up!”