Sömnrelaterade skuldkänslor

Kommer det någonsin att vara möjligt att beskriva den lättnad som träder fram när en får chansen att helt känna igen sig i någon annans berättelse? Jag vet inte. Jag planerade att skriva lite om just den lättnaden. Och glädjen, och känslan av samhörighet som så ofta kommer nu när jag regelbundet pratar med kvinnor vars erfarenheter i livet är väldigt lika mina. Men jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att få fram det jag menar. Dessutom har en av detaljerna i just dessa gemensamma erfarenheter rört sig i min hjärna hela eftermiddagen, så det behöver jag skriva om först.

Under ett samtal tidigare idag diskuterade jag och en vän den trötthet vi ofta upplever. Tröttheten har olika orsaker vid olika tidpunkter. Ibland är det en en följd av medicinering. Ibland är orsaken kraschen efter en manisk period. Ibland är ångesten eller depressionen där och det är enklare att välja sömn än vaket tillstånd. Ibland är energin bara slut och sömnen kräver sin plats. Oavsett orsak, och bortsett från själva tröttheten och det “överdrivna” sovandet, så är det något som alltid, alltid är med i leken. Skuldkänslorna. Dessa förbannade skuldkänslor som automatiskt tränger sig först i kön av alla känslor och får oss att döma oss själva, vårt mående och våra handlingar.

Jag vet att jag har skrivit om de här sömnrelaterade skuldkänslorna tidigare. Om jag sedan har publicerat det på bloggen eller om det bara existerar som halvt oidentifierbara kråkfötter i mina nattliga anteckningar, är jag osäker på. Ju mer jag tänker på skuldkänslorna och anledningarna till att de uppkommer, desto argare blir jag. Jag ska försöka hålla min ton civiliserad medan jag förklarar vad jag menar.

Trötthet som kommer av de orsaker jag räknade upp tidigare, kan vara väldigt tung och krävande. Ofta innebär det många, många timmars sammanhängande sömn, svårigheter att vakna eller att hålla sig vaken längre stunder. Vilket i praktiken betyder att en kliver upp framåt lunch eller tar många tupplurar under dagen. Och det är här skuldkänslorna klampar in. För fan ta den lata jäveln som sover längre till 8 en vardagmorgon. Eller går och lägger sig för lunchvila halv 10 på förmiddagen, direkt efter morgonkaffe och frukost. Eller den som tar eftermiddagsvila halv ett och ännu en gång vid fem. Fy helvete för att sova bort hela dagarna. Sover du inte på nätterna, som vanligt folk?

Det sitter så hårt i oss det där, att en ska minsann vara alert, aktiv och bidragande (med arbete och inget annat) från tidig morgon till sen kväll. Allt annat är lathet eller ett resultat av någon strulpelles ansvarslöshet. Och nu när jag skriver det här, blir det alldeles klart för mig att jag också har för vana att dra slutsatsen att någon inte sköter sig riktigt ordentligt, om jag inte har tydlig information om att det finns “sjukdom” eller långvariga sömnsvårigheter med i bilden. Antagligen har jag också kastat ur mig onödiga frågor om sömnvanor och kommentarer om skötsamhet och på så sätt ökat någons skuldkänslor. Jag ber om ursäkt för det. Jag ska anstränga mig för att ha en öppen inställning gällande detta, och låta bli att kommentera. (Om jag av gammal vana skulle göra det, tala då om det för mig, så att jag blir medveten.)

Om jag vaknar 10.13 en förmiddag, så har jag automatiskt skuldkänslor för att jag har sovit så länge. Och då är det bara jag och universum som vet hur länge jag har sovit. Jag drar mig för att berätta för folk hur länge jag brukar sova. Om jag är öppen med det, så brukar jag vara noga med att berätta att jag gick upp med barnen 6.30 och var vaken tills de gick till skolan kl 8 innan jag lade mig igen. Att jag ibland sover till 12 eller till och med 14, är jag inte så villig att berätta för någon. Såvida jag inte uttryckligen ska förklara hur tung tröttheten är just nu eller vilken verkan ångestdämpande egentligen har på mig.

Är det inte lite konstigt att det ska behöva finnas så mycket skuld pga ökat sömnbehov? Jag är sjukskriven. Gör det verkligen något om jag sover långe på dagarna? Måste jag ha panik för att jag “sover bort hela dagarna”? Jag tycker inte det. Jag borde kunna sova två dygn i sträck om behovet finns. Jag är SJUKSKRIVEN. Jag vill så gärna säga att jag inte har något att göra om dagarna, just eftersom jag är sjukskriven, men det är inte sant. Jag har massor att göra. I teorin har jag inget att göra. I praktiken är det inte alls sant, i praktiken pågår det ett stenhårt jobb för att få hela mig och min tillvaro att vara så “normal” som möjligt. Konstant.

Jag vet inte hur det är med er andra sjukskrivna människor där ute, men jag upplever dessa osynliga och outtalade krav ganska tydligt. Dessa motsägelsefulla, osynliga, outtalade krav. Det verkar som att den allmänna uppfattningen i samhället är att den som är sjukskriven har all tid i världen, att göra allt möjligt – vila upp, läka, ha roliga experiment med mediciner, sitta och fika, motionera, gnälla… Men inte ens under en sjukskrivning är det helt tillåtet att sova längre än till 8, blunda för alla hushållssysslor som inte blir gjorda och bara känna att “Nej, väck mig om en månad, så får vi se om jag orkar göra ett försök då”.

Hur ska alla som känner sig trasiga någonsin uppleva läkning, om vi inte kan kliva ur dessa osynliga burar som har konstruerats åt oss?