Generösa främlingar

Jag har väl aldrig tidigare gråtit medan jag delar upp köttfärs i mindre bitar för att lägga in i frysen. Men det var precis det som hände tidigare idag. Tacksamheten och lättnaden vällde över och kom ut form av tårar när jag stod och delade upp 3,2 kg köttfärs och närmare 2 kg kotletter i små påsar. Förundrad över den generositet en främling visade, beslutade jag mig för att dela med mig av min tacksamhet på bloggen. (Och främling är fel ord – medmänniska är det korrekta.)

Idag fick jag hjälp av en givare via Mathjälpen. Fyra kassar mat kom han med. FYRA kassar, som innehöll hur mycket mat som helst! Storpack av hur mycket mat som helst. Jag är fortfarande lite smått chockad, och ändå har jag haft några timmar på mig att smälta saken och reda ut alla känslor. Jag vet inte när vi senast hade så här mycket mat hemma på en gång. Vi kommer att klara oss jättelänge på det här. Jag är så tacksam, så tacksam. Alla varianter av tack och tacksam är inte nog för att beskriva det jag känner just nu.

Utöver den underbara hjälp vi fick idag (med en gigantisk förpackning värmeljus till ljusgalningen här, till och med! Och diskmedel. Och tvättmedel, och kaffe och ett presentkort…) har jag fått information om att ytterligare presentkort på mat har postats till oss. Jag är givetvis oerhört tacksam, och lättad, för dem också. Vilka underbara personer det finns, som är villiga att hjälpa helt okända människor på det här viset. Glöm inte det, att världen är full av varmhjärtade människor med ett överflöd av empati och godhet.

Varför fick jag då hjälp via Mathjälpen? Jag känner att jag måste förklara detta. Inte för att det är synd om mig (för jag hör genast några personers röster i huvudet som påpekar just detta), men för att folk kanske kan få en bättre förståelse. För alldeles för ofta hör jag nedlåtande kommentarer om människor som har det svårt, personer som jag umgås med och som ändå känner till min situation visar väldigt lite empati för andra, som av en eller annan anledning har ekonomiska bekymmer. Alltid är det prat om lurendrejeri, lathet och missbruk, sällan uttrycks förståelsen för att bristen på pengar och mat drabbar folk TROTS att de gör sitt allra bästa för att det ska bli “rätt”. Det finns många anledningar till att någon hamnar i svårigheter. Jag kan bara berätta min historia, och veta att när någon annan berättar sin historia så är det deras sanning.

Det är inte på något vis en lätt sak att be om hjälp, speciellt inte hjälp som innebär att en måste erkänna för sig själv och omvärlden att ekonomin i hushållet inte riktigt går som önskat. Att be om ekonomisk hjälp är väl lika tabu som att prata om psykisk ohälsa. Så det är precis därför jag är öppen och ärlig här. 😉 Under flera dagar besökte jag Mathjälpens sida på fb, läste runt, samlade mod och funderade på om jag skulle våga be om hjälp.

Ända sedan jag gjorde min ansökan hos Mathjälpen har jag med jämna mellanrum känt mig som en skurk. Tänk om jag nu tar hjälp från någon som behöver det bättre än jag? När jag gnällde om skuldkänslorna till syrran tyckte hon att jag var dum. “Hur många gånger har inte du hjälpt andra, även när du själv har behövt hjälp?” Well. Några gånger… Skuldkänslorna lugnade sig lite när handläggaren hos Mathjälpen frågade hur jag annars klarar mig, eftersom hennes uträkningar visade att jag bara har ca 3000 kvar efter räkningarna varje månad. Nå, det är inte bara jag som tycker att det är lite lite då. Och ärligt talat, jag vet inte hur vi brukar klara oss. Jag säljer av mina ägodelar på tradera. Vi har minskat köttkonsumtionen drastiskt i det här hushållet (jag är vegetarian, men ungarna äter kött och av 500 g köttfärs kan det bli tre matlagningar), bytte precis elbolag nu igen, ibland får vi pengar av släktingar… Jag vet inte riktigt hur vi överlever, men vi brukar göra det, tack och lov. Just nu gjorde en drös med orsaker, bland annat en felberäkning, ett par extra fakturor och lite överdrivet slösande i oktober att det var slut och tomt alldeles för tidigt. Och då är det väl tur att det finns vänliga människor som är villiga att donera en del.

Jag skulle vilja be er, ni av mina läsare som har en stadig inkomst som lämnar ett par kronor över varje månad, att bli givare på Mathjälpen, eller någon liknande organisation. Det gör en så stor skillnad för någon som har det svårt, att få lite, lite hjälp. Visste du att tvåhundra kronor är jättemycket pengar för någon som ofta går i affären och räknar hur mycket trettio kronor kan räcka till? Och man behöver heller inte donera speciellt mycket, om man inte vill. När jag jobbade halvtid för ett par år sedan, åkte jag ibland med mat eller kläder till sådana som befann sig i samma situation som jag nu, men jag hade också en månatlig överföring om 5 kronor till den organisation som förmedlade. Jättelite, jag vet, men alltid kan det hjälpa någon.

Visst kan man hålla stenhårt vid att vi betalar skatt i det här landet och det finns system som ska fånga upp behövande, så att ingen ska behöva gå hungrig. Men vi vet alla det finns alldeles för många fall då detta system misslyckas och någon får stå där med brinnande ångest och undra hur fasen en ska kunna mata barnen nu då. Jag har många exempel på hur regelverk inte alltid tar hänsyn till verkligheten och på så vis gör det omöjligt för en individ att få stöd och hjälp. Om någon är intresserad av att höra dessa berättelser, så hojta till. Eller kanske berättar jag om dem i ett separat inlägg någon gång.

Just nu ville jag bara tacka Mathjälpen och alla de givare som de förmedlar. <3