Ett annat gammalt inlägg

Här är ytterligare ett gammalt inlägg från förra året, från en annan blogg. Lite om vilka lärdomar depressionen hade med sig och längtan att vara exakt så modig som jag skulle vilja. Jag har inte kvar riktigt samma känsla som tidigare. Citatet och tanken på citatets mening ger inte samma känsla av att vara så långt ifrån ett meningsfullt ställe som det gjorde då. Jag tycker mig inte ha “mellanrummet” som inspirationskälla på det sätt som jag tänkte mig, men det finns inte längre något hos mig som skriker att “jag vill inte vara HÄR”. Jag tror att jag har blivit mer accepterande av min situation och gör ganska mycket för att må så bra som möjligt i mig själv, min roll och i mitt syfte. Jag är inte längre rädd för “jag är ingenting”. Och jag har blivit bättre på att inte ha skuldkänslor när jag inte fungerar som jag “borde”, enligt alla de normer och mallar som finns.

Nedanstående skrevs av mig ungefär i november 2015.

Depressionstema

För någon vecka sedan såg jag ett citat av Tracee Ellis Ross (enligt Google) som fastnade hos mig. Det är en vacker tanke och jag planerar att så småningom bli modig nog att göra just så.

“I’m learning every day to allow the space between where I am and where I want to be, to inspire me and not terrify me.”

När jag igår stötte på samma citat för tredje gången, blev det tydligt att det absolut är meningen att jag ska ägna lite mer uppmärksamhet åt det.

Citatets budskap är ganska tydligt och jag vill väldigt gärna tro att det inte är speciellt långt kvar tills jag också kan säga att det är just vad jag gör, tillåter utrymmet mellan där jag är och där jag vill vara, att vara en inspirationskälla istället för något skrämmande. Jag vill tro att jag tillämpar en sådan inställning redan, åtminstone till en viss del. Men i ärlighetens namn, så är jag ingenstans i närheten av ett så hälsosamt synsätt.

Det där mellanrummet skrämmer mig väldigt mycket, har jag listat ut. Det skrämmer mig till den grad att jag inte ens vet var jag vill vara. Det är som att det har blivit tryggare att inte veta, att inte ha något mål, än att behöva tampas med rädslan för vägen dit. Denna rädsla är inte ensam ansvarig för att jag inte vet vad jag vill. Den har sällskap av min livslånga känsla av att inte riktigt vara värd lika mycket som alla andra.

Det skapar givetvis en massa bekymmer på olika nivåer, det här med att inte ha någon susning. I min rehabilitering genom åren har jag konstant fått frågor som vad jag vill göra, vilken väg jag vill gå och vad jag har för framtidsvisioner. Det blir ganska tröttsamt att varje gång behöva svara med ett utdraget “jaaag veeeeet iintee…”, så jag har blivit ganska duktig på att säga precis det, men med en drös helt andra ord. Ofta låter det också väldigt ambitiöst och inte alls så tomt som det jag egentligen säger. Om jag inte säger att jag inte vet, så säger jag att det enda jag vill är att känna lugn och harmoni. Men jag upplever att försäkringskassan, arbetsförmedlingen, min läkare eller vem det nu är som frågar, vill alltid ha något mer konkret. Det är liksom så man ska vara, när man är vuxen. Man ska veta. Man ska vara målmedveten och strukturerat röra sig ditåt.

Det är inte bara omvärlden som vill att det ska finnas tydliga mål, eller åtminstone en vilja. Allehanda strategier som jag har använt mig av har lite samma “krav” på att veta vad det är man vill. Det kan vara visualiseringsövningar, eller meningen att man ska fokusera på något specifikt. “Forma ditt liv, precis som du vill ha det.” Men hur vill jag ha det då? “Be änglarna om hjälp.” Om man inte vet vad man vill ha hjälp med, fungerar det att be om hjälp med att hitta det man vill ha hjälp med? Jag vet inte. Ofta är jag väldigt luddig i mina konversationer med universum. Jag hoppas lite grann att den som lyssnar har en större aning om vad jag egentligen menar. För jag vet då inte.

Det allra största hindret för att komma över denna rädsla för resan och faktiskt hitta några mål, är ändå jag själv. Mer specifikt mitt dömande av mig själv. Jag är 35 och jag vet inte vad jag vill bli eller vad jag vill göra när jag blir stor. Jag känner mig ensam om att vara lika vilsen som jag är gammal. Redan där har jag hindrat mig från att kunna gå vidare. Jag har bestämt att det inte borde vara som det är, och så trasslar jag in mig i alla tankar om varför det är som det inte borde vara. Vilket betyder att jag måste ägna en hel massa tid åt att leta efter lösningar och sätt att reda ut trasslet med. Känslor av skam kommer och blandar sig i, för nog behöver jag skämmas för att inte ha en susning. Vuxen kvinna och allt.

Lite märkligt är det ändå, att just detta med att modigt bara traska mot valfria mål är så himla skrämmande och väldigt, väldigt svårt att göra. Jag har lagt många olika rädslor bakom mig med hjälp av olika strategier, men detta vill bara inte gå över. Och nu börjar det vara alldeles tydligt att det inte är rädslan som är problemet denna gången.

Temat för den här omgången deppighet är definitivt att jag ska lära mig att inte döma mig själv. Livet har lagt upp några olika situationer, som alla är jobbiga på grund av det sätt jag dömer mig, min roll, min reaktion, mina tankar, mina känslor, mina handlingar och allt vad det är. Min terapeut lade fram en behandlingsplan som också hamnar i samma kategori. Så ja, det är absolut dags att börja bearbeta den här delen. Och det känns väldigt dumt, för egentligen vet jag ju bättre. Jag fattar ju att jag inte bör klanka ner på mig på det sättet.

Ja, ni hör ju hur djupt nere i denna spiral jag är. Det ska bli spännande att se hur många gånger jag behöver cirkulera tillbaka innan det är möjligt att gå vidare.