Gamla inlägg från en annan blogg

För ungefär ett år sedan startade jag en annan blogg i syfte att kunna vara mer öppen och ärlig med det jag skriver. Även om jag tycker att jag är väldigt öppen och ärlig med vad jag känner, hur jag mår och vad jag har överlevt, så finns det många gånger spärrar och saker som hindrar mig att skriva exakt de orden jag egentligen vill säga. Att de flesta som läser den här bloggen vet vem jag är och vilka som finns i min omgivning gör att det inte bara är jag själv som blir utlämnad på de här sidorna, utan även mina närmaste i vissa fall. Många gånger håller jag inne med mina ord för att jag vill skydda andra.

Nu har jag dock avslutat den andra bloggen och när jag läser igenom de inlägg som jag skrev där, så känner jag lite att det är dags att posta en del av inläggen från förra vintern. Jag är mogen för det, och jag tror att även de som direkt eller indirekt är delaktiga i dessa texter också är mogna för det nu.

Här är ett inlägg som jag skrev i november 2015 och handlar om hur lång min resa har varit och vilka förändringar som finns att se. Nu när det börjar närma sig 6 år, kan jag meddela att utvecklingen har gått framåt. Förändring slutar inte. Hur mycket har du och ditt liv förändrats de senaste åren? Kan du tänka dig hur du var för tre, fem eller åtta år sedan? Visst är det konstigt? 🙂

Fem år

Det är mycket som har förändrats på fem år. När jag ser tillbaka på min resa – från den dagen jag bestämde mig för att en förändring var nödvändig och hela vägen tills idag, kan jag inte låta bli att le lite grann. Det är ett leende som innehåller både förundran och bestörtning, säkerhet och oro. En känsla av “naturligtvis!” lika mycket som en känsla av “hur?”.

Det är med stor stolthet jag tittar på all den förändring som har skett. Mitt liv nu är inte detsamma som det var då. Då var jag en heltidsarbetande, deprimerad och alkoholiserad tvåbarnsmamma som precis hade flyttat ihop med en ny man. Jag hade så många sår i mitt väsen att det enda sättet jag visste hur jag skulle ta ytterligare ett andetag, var tillsammans med alkohol. Orsakerna till mitt drickande var inte så tydliga för mig då, det tog ett par års nykterhet innan jag förstod att det fanns mycket mer till mitt drickande än bara ett enkelt beroende.

Om två månader är det fem år sedan jag slutade dricka. Det är fem år sedan jag satt på den björkfärgade trästolen mittemot min läkare, hade blicken envist och skamset riktad mot golvet medan jag långsamt förklarade mitt ärende. För mig var det frågan om liv och död. Och det var min sista chans till hjälp. Två gånger tidigare hade jag nämligen vänt mig till andra läkare i försök att få hjälp med min situation. En gång sökte jag för min alkoholism och en gång för min utmattning. Både gångerna blev jag hånad och nekad hjälp på grund av ren okunskap. “Du är så ung och städad, inte klassas du som alkoholist.”, “Det är vanligt bland yngre att man inte vill jobba. Du måste förstå att jag inte kan sjukskriva dig för att du är lite trött.”

Där satt jag då, på min nya familjeläkarmottagning med dessa erfarenheter i minnet. Jag försökte vara grundlig och saklig i mina förklaringar. Med stor oro i magen, hela bröstet fullt av ångest och hjärtat fullt av skam gjorde jag mitt bästa för att få med hela bilden. Jag tänkte att om han skrattar nu, så dröjer det inte alls länge förrän jag dör. Det tog ganska lång tid innan jag slutligen vågade titta upp och säga “Hjälp mig. HJÄLP MIG!”. Han skrattade inte. Han förstod precis hur illa det var med mig. Han såg att depressionen var djup, att alkoholproblemen var högst verkliga och att de båda höll varandra vid liv. Inget blev dessutom bättre av att jag inte kunde hantera belastningen på jobbet. Jag fick tabletter, sjukskrivning och blev pekad åt rätt håll för att få rätt behandling och få ordning på allt.

Vad jag inte anade då, var att detta läkarbesök var början till min utplåning, min “död”. Det blev inte så att behandlingen och några veckors vila ordnade upp allt, så att livet kunde återgå till ungefär hur det var. Jag förstod det inte då, men en lång process av läkning började. Jag trodde att jag hade nått botten vid tidpunkten jag beslutade mig för att be om hjälp. Jag hade fel. Det var då jag verkligen började kana nedför sluttningen. För att kunna läkas, var allting tvunget att brytas ned först. Lager efter lager av självhat, kaos och illusioner var tvunget att skalas av. Det var nödvändigt för felaktigt läkta sår att öppnas upp. Skador som jag för länge sedan glömt skulle grävas upp.

Under lång tid levde jag i skräck för dessa perioder av depressioner och ångest, innan jag förstod att inte slåss mot dem. Jag lärde mig att mitt mående inte var likställt med mitt värde som människa. Jag vågade acceptera mitt mörker och mina personliga demoner. Först i tysthet för mig själv och senare öppet för min omgivning. Jag började förstå vad begreppet “älska dig själv” innebar. Jag såg att allt som pågick – alla mina funderingar, variationerna i mående och alla de sätt jag försökte hantera saker på, hörde ihop. Allt det var läkning. Allt var utveckling. Vissa delar av mig skulle jag lämna. Andra delar, som låg i spillror på golvet, skulle plockas upp och sättas på plats igen.

Just nu känner jag att ytterligare en depression är på ingång. För närmare fem år sedan hanterade jag en likadan situation genom att gråtandes ligga i sängen och vänta på att de ångestdämpande tabletterna skulle göra mig medvetslös. För tre år sedan reagerade jag på sånt här med uppgivenhet och frågor som VARFÖR fortsätter helvetet att jaga mig och NÄR ska det sluta. I somras var jag väldigt besviken på mig själv för att jag inte lyckades hålla skräpet borta. Idag är jag inte ens orolig. Det är snarare med stor nyfikenhet jag ser fram emot vad denna depression har med sig.

Nu sitter jag här med öppna armar och klappar välkomnande på platsen bredvid mig på soffan. Kom. Sätt dig här. Tala om vad det är du vill nu. Berätta för mig vad det är för lager vi ska skala av den här gången.