Ullis hjälp

Redan innan Ullis skulle komma och använda sin metod (som jag nu inte minns namnet på), märkte jag hur det började hända saker inom mig. Processer drogs igång, saker skiftade och omedvetet började jag förbereda mig. Sådär som det blir, när det är dags att släppa kvarlevor från det förflutna, när det är meningen att en förändring ska ske. Jag gick runt med en känsla av klarhet. Detaljer och samband klarnade och sådant som jag kämpat länge med att försöka förstå och bearbeta, hade plötsligt orsaker.

Ullis skulle hjälpa mig med min sociala fobi och samma dag (eller möjligen dagen innan) som vi skulle träffas, blev det alldeles tydligt för mig varför jag tycker att det är obehagligt att vara bland folk. Nu är jag helt säker på att min sociala fobi grundar sig i flera saker än just denna, men att så tydligt få ett samband var en enorm befrielse. Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att det var en spontan uppenbarelse, men nu vet jag ju att det är bara så universum fungerar och den magi som Ullis skulle dela med sig av var redan satt i rörelse.

Under en period för många år sedan hade jag en väldigt kontrollerande människa i mitt liv. Det hörde till vanligheterna att jag blev illa behandlad och bland annat fick ta emot anklagelser gällande saker som hen tyckte att jag hade gjort. Sällan var det sant, det jag anklagades för. När det fanns sanning i dessa påståenden, så var den grovt förvriden eller missuppfattad. Jag var tvungen att försvara mig konstant. Att förklara och försöka reda ut. Detta ledde naturligtvis till att jag anklagades för lögn stup i kvarten. Alltid fanns det någon som hade sett mig och sedan berättat om hur galet jag hade gjort och hur illa jag hade betett mig. Inte kunde jag få veta vem som hade berättat osanningar och misstolkade situationer om mig, utan huvudsaken var att en ytterst pålitlig anonym källa hade sagt att jag hade gjort det och det. Att min berättelse inte överensstämde med den pålitliga anonyma källans måste betyda att jag ljög. Varför skulle annat folk hitta på sådana saker?

Är det ens konstigt att jag utvecklade en rädsla här? Naturligtvis är detta en perfekt grogrund för social fobi. Att veta att det finns anonyma spioner som smyger omkring men inte veta vilka de är eller var och när de är ute och smyger, skapar en enorm otrygghet. Jag kan inte lita på någon. Måste konstant tänka på var jag är, vem som ser mig, hur jag beter mig och hur det kan uppfattas. Alla varianter av hur det kan uppfattas. Det är extremt påfrestande att ha det så.

Bland det första Ullis frågade var om jag visste anledningen till min fobi. Ja. Det finns flera, men en har universum levererat till mig. Det kan också vara så att det jag uppfattar som olika anledningar egentligen bara är en och samma anledning, men att grunden har skapats med hjälp av flera personer och vid olika tillfällen och att det på så vis är en separation i det hela.

Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte speciellt mycket från behandlingstillfället. Ullis pratade om frekvenser eller energier eller något. Saker som är helt i linje med min världsuppfattning, inga konstigheter alltså. Hon övervägde olika tillvägagångssätt och förklarade hennes avsikter. Hon frågade sedan om jag var villig att släppa det som inte längre är till nytta för mig. Japp. Det var jag. Absolut. Alla gånger. Jag orkar inte längre släpa på saker som jag inte behöver, men inte vet hur jag ska lämna bort. Jag är inte ens säker på om jag vet exakt vad Ullis gjorde. Hon petade lite på mig och sa att jag skulle släppa saker. Okej. If you say so…

Jag är ganska van vid olika former av healing och vet hur det brukar kännas i kroppen. Ofta känns det som att det tillförs energier på olika sätt. Läkande, lugnande, balanserande. Så kände jag inte med Ullis, utan det var bara tyst och tomt. Stod där i några ögonblick och väntade fundersamt. Sedan kände jag hur något drogs ut ur kroppen, försvann genom fötterna ner i golvet. Flupp! Borta. Märkligt. Vart tog det vägen? Fick grannen nedanför kvarlevorna av mina gamla trauman? Nej, då. Det var moder jord som absorberade detta gamla som min kropp hade sparat på, och omvandlade det till kärlek. Precis som hon brukar göra.

Dagarna efter behandlingen var det väldigt mycket känslor som var uppe på ytan och härjade runt. Jag grät mycket och kände mig lättad över att så mycket verkade släppa. Men det kändes också som att det bara var början till att gräva lite mer. En förberedelse för att ta tag i en annan sorg, som också ligger i kroppen och stör och väntar på att bli släppt. Jag hade ett par tillfällen med rejäl ångest och några riktigt ostadiga dagar.

Nu har det gått någon vecka och situationerna där jag märker stor skillnad blir fler och fler. Det är svårt att förklara, för det är fortfarande jobbigt att gå ut och vara bland folk. Varje gång. Men det är också så att det är en vana för mig. Jag har trots allt levt så i många, många år. Det är läskigt att gå ut och utsätta mig för omvärlden. Jag behöver använda mig av de strategier jag har lärt mig längs vägen för att kunna göra det. Och så finns ju dessa underbara tillfällen då jag bara stannar upp och är helt förvånad över att inget känns obehagligt, inga av mina sköldar är uppe och inte en enda varningslampa blinkar.

Vilka är dessa situationer som gör mig så glad att jag glömmer bort att andas lite grann? De första två-tre gångerna jag stannade upp och bara “… … …” var i affären. I en affär som jag ofta undviker för att jag känner mig otrygg där. Där gick jag runt i min egen värld och handlade som vilken annan som helst. Och när jag säger “egen värld” menar jag inte den bubbla som jag aktivt brukar skapa och gömma mig i för att över huvudtaget kunna gå ut. Nej, jag hade helt enkelt glömt bort att jag var bland folk. Gick där helt utan ångest eller obehagskänslor, tänkte inte alls på hur jag var och vad jag gjorde eller vad någon annan gjorde, jag bara handlade. I en affär. Med folk.

Igår var jag på konsert. Hela den eftermiddagen och kvällen haglade det bevis på att mina säkerhetsbeteenden inte var på plats och att jag inte behövde dem. När jag klev ur bilen hade jag ett sms som sa att mitt sällskap inte kunde möta mig utanför som planerat. I vanliga fall hade jag redan varit så uppjagad av att behöva befinna mig bland miljoner folk (tre, hundra, femtontusen, en miljon – samma, samma), att jag hade åkt hem igen. Det fanns inget behov av att göra det. Jag var inte uppjagad, jag behövde inte skydda mig och det var inte otäckt att gå in i lokalen själv. När jag kom in fanns det redan mycket folk där. Jag stannade mitt på golvet och stod och väntade på mitt sällskap. Jag behövde inte ställa mig längs väggen eller i nåt hörn för att känna mig trygg. Det gick bra att stå mitt på ett öppet golv, men folk överallt runtomkring. Jag stod där och medvetet registrerade allt jag kunde. Inte av den vanliga anledningen – behovet av att veta vad som händer och planera mina flyktvägar, utan för att jag ville veta allt som INTE var otäckt. Ingen växande ångest i bröstet. Inget obehag i magen. Inte var jag kissnödig heller. Inget behov av att veta om någon tittar på mig. Det var folk bakom mig och det berörde mig inte alls. Jag behövde inte ta upp telefonen för att distrahera mig och verka upptagen. Jag kunde bara stå. I det öppna. Utan att besväras. Jag kände mig inte utsatt. Jag var inte i min skyddsbubbla. Jag behövde inte någon bredvid mig. Jag kände mig trygg. Bland okänt folk. Utan skyddsbubbla och utan att ha en flyktplan färdig. Det här är stort. Så stort.

Och idag ska jag på kurs. Gissa om det finns någon oro inför det? 🙂

Vad var det Ullis gjorde för att dra igång denna förändring? Fråga Ullis, för jag har egentligen ingen aning. 😀 Det enda jag vet är att jag känner mig friare och mina beteenden har ändrats sedan hon var här, och jag är ytterst tacksam för att ha en sådan vän. Hennes företag heter Livet är ditt och hon har en facebooksida.

<3 på er!