Saker som är jobbiga för mig

Efter nästan 6 års sjukskrivning (på både hel- och deltid) är jag fortfarande känslig för vissa situationer. Och jag behöver fortfarande förklara för folk, att sådant som är “normalt och enkelt” för de flesta, kräver många gånger en enorm ansträngning för mig. Med enorm, menar jag enorm. De senaste dagarna till exempel, har jag inte hittat kraft till att skicka två sms, ett med en fråga till min syster och ett med en annan fråga till min bror. Vi pratar alltså om sms! Till personer jag älskar, bestående av ord – som jag är duktig med, från mitt eget hem – där jag känner mig tryggast. Det är för svårt. Det är för jobbigt. Jag klarar inte det just nu.

Graden jobbighet varierar med mitt mående, men generellt kan en säga att det alltid finns något som gör att det kräver extra ansträngning. Det är sällan jag kan göra något som bara går av farten och inte innehåller en enda variant av att jag mentalt förbereder mig, anstränger mig, stoppar ångest, använder strategier för att hålla mig på plats – hålla ångesten på plats, kartlägger flyktvägar, samlar krafter för att hålla ihop allt tillräckligt länge, räknar ner tiden till jag kan vara hemma och låta allting falla lite igen… Det är väldigt, väldigt sällan något bara är och fungerar.

Jag vet allt detta. Jag har levt så här under väldigt lång tid. Så varför förvånar det mig att det återigen känns så djupt? Varför blir jag så ledsen när jag känner begränsningarna så tydligt låsa in mig? Och varför kommer värdelöshetskänslorna så jävla starkt igen, när jag ser kontrasten mellan vad som “normalt” folk gör och vad jag inte lyckas klara av?

Hela hösten har varit hektisk, väldigt hektisk. Men jag har också mått förhållandevis bra. Jag har gjort tydliga framsteg. Drömmar har börjat bildas och det verkar finnas en framtid av mänskligt värde även för mig. Kanske blev jag alldeles för trygg i tanken på att det bra måendet skulle vara lite längre. Kanske trodde jag att framtiden var ljusare än den egentligen är. Kanske är det bara det att hela höstens brist på egentlig vila har kommit ikapp och att jag nu behöver isolera mig i ett par veckor igen.

Eller så behöver jag bara förklara för mig själv (och den som vill läsa) att jag fortfarande har problem att balansera vad jag orkar med och vad som “måste” göras. Och att det egentligen inte alls är konstigt att orken är obefintlig. Jag är trots allt sjukskriven av en anledning (flera då). Och jag är ensam med tre tonåringar i det här hushållet. Utan bil. Det betyder att det finns gott om utvecklingssamtal, föräldramöten, aktiviteter och diverse möten och öppna hus som jag måste delta i, inför hälften av dessa måste jag också jaga en bil att låna.

Det betyder också att det finns tre personer här, vars välmående är viktigare än mitt. Hur mycket jag än delegerar och väljer bort, så är jag ändå ytterst ansvarig för att dessa tre har tillgång till mat, kläder, sovplats, sällskap, avskildhet, uppmuntran och kärlek. Missförstå mig rätt: det är inte ungarna som är jobbiga för mig. Tvärtom, de får mig att må bättre. Det ger mig så mycket glädje att se hur snabbt de utvecklas, hittar sina egna styrkor och lär sig att lita på dem. Det som är jobbigt är att även när jag är helt slut och vill inget annat än att ligga i sängen och gråta i ett par veckor, så lägger jag automatiskt det åt sidan och plockar fram energireserver som jag inte ens visste existerade. För att det är viktigare att varenda unge vet att jag kommer och möter dem om de ska gå hem i mörkret. Eller att de kan komma in med sin läxa och be om hjälp när jag ligger i sängen och vilar. Eller att jag ser dem när de står i dörröppningen och darrar av upprörda känslor och inte riktigt vet hur de ska be om tröst. Det allra bästa med att må dåligt, och ha erfarit en miljon olika sätt att må dåligt, är att jag känner att jag verkligen kan vara till nytta för ungarna. De behöver inte alltid med ord be om hjälp och råd, det är ofta tydligt när det behövs en kram, ett allvarligt samtal i soffan, en liten fråga om något som petar deras tankebanor i rätt riktning eller bara en påminnelse om att alla känslor är tillåtna och ingen känsla kan vara fel. Allt det här gör jag gladeligen. Det finns en anledning till att det finns en kraft som automatiskt drar igång när ungarna behöver mig. Problemet ligger i att jag inte kan balansera det där och lägga bort sådana saker som tar all energi och är ganska onödiga. Som föräldramöten. Gaddämmit.

Det är alltid jobbigt för mig att vara bland folk. Det finns ett par undantag, har jag lärt mig, men i de allra flesta fall är det väldigt jobbigt när jag behöver befinna mig någonstans med fler än två personer. Speciellt om jag själv inte har valt vilka personer som befinner sig där jag befinner mig (dvs allt som är utanför min lägenhet). Det är svårt för mig att prata med människor. Det är svårt för mig att ringa till ställen. Jag är så obekväm att jag vill kräkas om jag måste prata i telefon på allmän plats. (Sms, people!) Samma om någon är en bit bort och ropar och vinkar åt mig. (Det här är inte medeltiden, skicka ett sms. We have the technology!) Och det här är bara sådant som den sociala fobin är skyldig till.

Jag har PTSD. Det betyder att vissa personer, en viss typ av människor och vissa platser och situationer blir extra, extra jobbiga. Orkar inte riktigt gå in på det just nu. Men det finns delar i det som jag tolkar som social fobi, som egentligen har grund i det här. Som behovet att ha flyktvägar färdiga, obehag av att någon klampar in i den personliga sfären och är alldeles för nära, kontrollbehov och såna saker.

Så har vi depressionerna och manin som hör till det bipolära. Jag gillar att vara manisk. Det stör mig inte. Saker blir gjorda och jag tycker oftast bara att jag mår bra (mjo… det finns en risk att det är just det som hösten har handlat om). Men när kraschen kommer, så blir fallet lite brantare än den skulle behöva vara.

Den sista komponenten i den härvan som är jag, är utmattningen. Den, tillsammans med deppigheten är det som gör att jag periodvis har svårt att hitta motivation till att göra något alls. Jag har turen omgiven av så otroligt underbara personer som förstår (eller inte, ibland förstår de inte, men då är de öppna och ärliga med det och frågar istället) och vill hjälpa.

Jag har glömt vad jag ville med det här inlägget. Försöka spalta upp skiten som flyter samman och förvirrar mig, kanske. Det är inget fel på mig, men allt som är fel har ett namn och de alla flyter samman till en enda röra, så att jag inte vet vad som är upp och ner. Jag mådde bra ganska länge. Nu mår jag inte bra längre. Kanske var jag manisk och sedan kraschade. Energin är slut, jag vill inte gå ut, jag sover 16 timmar om dygnet, äter inte mycket annat än pepparkakor. Det kan också vara så att deppen körde igång. Symptomen brukar vara desamma. Kan vara så att jag har ansträngt mig för mycket de senaste månaderna, så att energin och alla reserver, både de hemliga och de jag är medveten om, är helt slut. Jag är helt slut. Det är väl nästa lager på läkning som ska påbörjas nu. Nästa steg. Bläh. Kan jag få vila lite först?

Nu måste jag låna en bil och hämta en unge. Av någon anledning är de, alla tre, i långdistansförhållanden. Det verkar vara helt omöjligt att hitta en partner som bor inom gångavstånd…