Lampskenet

Den här veckans inspelning är annorlunda än tidigare. Vi har reducerat minnet till en enda sekvens som vi går igenom om och om igen. Vi skalade bort allt utom en liten del. En del som presenterar sig som flyktiga fragment som blinkar till snabbt som blixten när jag försöker tänka tillbaka på det, men som ändå tar upp många minuter i den vanliga halvtimmes-berättelsen. Ett kort ögonblick som tar upp så mycket plats.

I minnet finns det en lampa. Ett lampsken. Gatubelysning. Många gånger har min uppmärksamhet dragits till lampan. På samma sätt som min hjärna desperat har försökt undvika att titta direkt på saker och istället fokusera på kringliggande detaljer som lyset i ett trapphus, handen på en dörr, mängden grus på marken eller färgen på mobiltelefonen på bordet. I den kraftigt bantade varianten av minnet är den här lampan den enda stadiga detaljen, en konstant som jag använder för att navigera efter. En ankare.

Det tog många promenader på den här platsen innan jag ens förstod hur väsentlig sekvensen under lampan var. Först ville jag knappt registrera något innan händelserna lite längre fram, varken när jag berättade eller promenerade, för att i mitt tycke var huvudhändelsen – det egentliga problemet, det som händer flera minuter efter lampan. Och så kanske det var först, men det ändrades. Nu är huvudproblemet det som händer vid lampan. Under mina promenader tog ångesten tag i magen redan innan jag svängde in på gatan istället för att börja vid eller strax efter lampan. När jag berättade om minnet ökade obehagskänslorna vid samma ställe och när jag lyssnade ville jag mycket hellre undvika den här delen än det som kommer efter. Brännpunkten har skiftat.

Trots att lampan är beständig i berättelsen, så är den också föränderlig. Det upptäckte jag i torsdags när jag berättade om dessa få minuter om och om igen. (Och igen och igen… väldigt tjatigt egentligen.) Först var det skrämmande, synen av lampan och det gula skenet mot snön och mörkret i luften runtomkring. Skrämmande, hemskt. Jag uppfattade lampan som en distraktion, något som höll tag i min uppmärksamhet så att jag kunde undvika att titta på detaljerna, och därmed undvika hela syftet med behandlingen.

Tredje gången jag såg lampan och aktivt försökte skifta min blick från den ned till händelsen som utspelade sig där under ville jag bara rikta all min ilska mot lampan. Sedan var tanken återkommande: fokusera på lampan och ljuset, lägg känslorna där, töm känslorna där och tillåt dem att stanna där. Fjärde gången var lampan där och förmedlade: använd mig som tröst, som trygghet. Hitta ett lugn och vänd det som är hemskt och skrämmande till något bra. Så jag gjorde det. Jag använde lampan som ett verktyg att centrera mig med, på samma sätt som när tankarna börjar fara när jag mediterar och jag behöver fokusera på mina andetag för att hämta tillbaka mig, så att säga. Jag kan uppleva minuterna under lampan och känna in det som känns, men jag kan också vända blicken mot lampan och hämta styrka från den när jag vill panika lite grann.

Sista gången jag berättade den korta sekvensen kunde jag inte ens hitta lampan. Det fanns inget gult sken. Jag tittar uppåt och runt mig, men det finns bara snö och mörker. Betyder det att jag inte behöver lampan längre?

Jag behöver förresten någon som kan tänka sig att lyssna när jag berättar hela den här historien. Frivilliga?