To hell and back

Allting var bättre en stund, lättare på något vis. Under en hel vecka var allting mycket bättre. Jag tror att vändningen kom förra tisdagen, när jag pratade mer öppet om mina erfarenheter än jag någonsin gjort tidigare (utanför det trygga lilla rummet som min psykolog huserar i, dvs). I den dunkla tryggheten av mitt sovrum, omgiven av mänsklig närhet och omtanke, när jag kunde hålla en av mina bästa vänners hand, fanns det mod nog för att dela med mig. Inte fullt så detaljerat som jag gör i behandlingen, men tillräckligt för att det skulle vara befriande. Tillräckligt för att det skulle vara meningsfullt och tillhandahålla insikter. För att allt skulle bli bättre.

Under den veckans samtal (och inspelning) lättade allting ytterligare. Mina insikter och tankar följer tydligen planen alldeles. Allting går som förväntat. Det var skönt att få en sådan bekräftelse. Jag kunde lägga bort funderingen ‘tänk om jag bara är fjantig och inget av detta är verkligt’. Alldeles för många små detaljer passar in och tyder på att det här är alldeles rätt väg att gå.

Det var bättre en hel vecka innan det dippade igen. Den här jävla behandlingen. Som jag hatar den! Vad är det för sadist som har kommit på den egentligen? Vet du vad det allra värsta med hela skitbehandlingen är? Att jag märker tydliga framsteg. Varje dag finns det någon liten detalj som visar mig att den här skitbehandlingen gör skillnad.

Det är inte bara en person som undrar varför jag fortsätter att traggla när jag mår så dåligt av det. Vissa dagar undrar jag också. För vad är det för galning som dag ut och dag in lyssnar på sig själv berätta om en traumatisk upplevelse? Men jag märker av nyttan. Jag märker skillnad. Jag måste fortsätta. Jag har redan testat att hantera saker utan den här behandlingen. Resultaten var mindre lyckade, kan man säga.

Den situationen som vi envisas med att upprepa nu hände för tretton år sedan. Tretton! Och ju mer jag tragglar, desto säkrare blir jag på att mycket mer i mitt beteende är påverkat att just den här specifika händelsen än jag någonsin anade. Det finns fler händelser som vi ska ta itu med senare, men för mig är det klart att just denna händelse – denna demon, fortfarande har sina klor djupt i mig.

Om jag inte gör det här nu, så har jag bara kvar mina redan misslyckade försök att gå vidare. Jag är inte villig att fortsätta leva med enbart misslyckade försök.