Hello darkness, my old friend
Plötsligt förstår jag varför det är så viktigt för mig att hitta det vackra i allting. Varför jag anstränger mig extra för att spara alla de där små stunderna då hjärtat hoppar till lite extra och jag glömmer att andas för en liten stund när jag ser något vackert. Som månen. Eller hur naturen har arrangerat allting så perfekt. Kanske ett par fina ögon eller de märkliga skuggorna solen skapar på väggen. Någons lycka. Ord som omtänksamt arrangerats i en speciell ordning för att bilda en underbar berättelse.
Det finns orsaker till varför jag under flera veckor så desperat och tvångsmässigt har sysselsatt mig med att läsa alla kärlekshistorier jag kan hitta. Jag är besatt av den vackra lyckan som dessa berättelser innehåller. På något vis behöver jag använda berättelserna till att både riva av de känslor som annars vägrar lämna bröstet och sedan som tröst och påminnelse om att det finns vackra saker i livet.
För det finns ingenting vackert med det som pågår nu. Och jag behöver påminnas om att det kan vara vackert. Medan allting förändras, medan jag förändras och mina minnen får en annan mening, medan till och med texterna i mina favoritlåtar får en helt annan betydelse, finns det ett behov av något som är bättre än det som är. I need me a happy place. Något jag i vanliga fall använder meditationer till, men just nu behöver det vara ytligare än så. Jag vill skapa nya minnen, just nu, parallellt med helvetet som är nu, något vackert. Ett tryggt mörker, kan man säga. Komplett, med låtar, dofter, känslor och minnesbilder som jag kan le åt när jag senare tänker tillbaka på den här tiden. Kanske är det kontraproduktivt, men jag bryr mig inte. Jag vill inte bara ha jobbiga minnen nu igen. För det finns verkligen inget vackert med det som pågår nu.
Meningen är att jag ska lyssna på inspelning nummer två. En 40 minuters jävla inspelning. Dagligen. Jag har inte lyckats med än varannan dag. Nu var det mer känslobeskrivningar än förra gången. Och kanske inte lika mycket undvikande. Men fortfarande var det väldigt viktigt att ta med detaljer som förklarade varför allting hände. Den här gången är inte min röst lugn och stadig. Osäkerhet, ångest, skam och skuld hörs tydligt. Inte lika starkt som jag kände när jag pratade, men det hörs. Och det gör fan ont att det hörs. Jag vill inte lyssna. Och jag har inte ens varit säker på orsaken till varför jag inte vill lyssna, förrän vid 2-snåret inatt när jag äntligen var modig nog att lyssna på inspelningen.
Det har funnits tillfällen i mitt liv då all min dignitet har reducerats till ingenting. Mycket skadligt skit har jag varit med om, men för tillfället tror jag att det är just att bli fråntagen all värdighet som har varit det värsta av allt. De fragment av ögonblick då mitt mänskliga värde togs ifrån mig, då jag mot min vilja var tvungen att lämna ifrån mig delar av mitt innersta, min själ egentligen.
Och nu är jag där igen, petande på situationer som har tagit min värdighet ifrån mig. Nu måste jag återigen visa delar av mig som jag inte vill visa. Det är visserligen bara jag och min psykolog som ser de här delarna nu, men det är fortfarande 1,5 personer för mycket. Inte heller är det totalt ofrivilligt den här gången. Jag fattar ju att om jag inte gör det här nu, när jag har hjälp till det och universum tydligen tycker att det är dags, så har jag inte en chans att bli fri. Jag måste prata om det här nu.
Silence like a cancer grows
Så här sitter jag, dag ut och dag in. Nedslagen av den här behandlingens effekt. Oförmögen att hitta kraft till att göra mycket annat än att förflytta mig mellan sängen och fåtöljen. Mellan drömvärlden och fantasivärlden. Letandes efter mod att lyssna på den där jävla inspelningen. Omgiven av mörker, på fler än ett sätt. Snart ska jag orka sträcka mig och tända lampan. Inte idag, men snart.
