Händelserikt

Något har hänt. Med mig alltså. Det har skett en förändring som jag inte riktigt kan spåra. Jag vet inte exakt vad det var som hände, inte heller är jag helt säker på när det skedde. Kan det ha varit vid förra nymånen, för tre veckor sedan? Ibland tar jag hjälp av nymånen när jag vill få igång saker, och nu när jag tänker efter så kan det mycket väl vara så att jag bad om assistans med att ta mig ur begränsande tankar och andra hinder… Jag minns inte.

Men det är min upplevelse att det är precis det som har hänt. Något har fallit av mig. Lite som att jag har tagit av mig en tung och jobbig kappa. Borta är en stor del av den där rädslan som brukar sitta i mitt bröst och i mitt huvud och peka på allt som en möjligtvis kan vara rädd för. Den där radarn, som jag länge har navigerat efter, verkar ha gått sönder. Plötsligt kan jag kliva ur förarsätet, titta på världen omkring mig och se att det är oändligt. Och utan vidare kommer känslan att jag kan uträtta vad som helst.

Det är också lite åt det hållet jag har svävat. Jag har gjort allt möjligt som jag vanligtvis undviker efter bästa förmåga eller som ger mig enorm ångest när jag måste genomleva det. Det har dykt upp situationer som jag bara säger ja till, på grund av att det vanliga obehaget i kroppen inte gör sig hörd. Ingen direkt oro har funnits. Inte några högljudda tankar som säger “Men hallå, tänk lite nu på allt som kan bli fel”. Inga spontana signaler som panikartat tjuter “FARA! FARA! FARA!”

Det har rört sig om småsaker. Som att gå till affären utan brillor och lurar eller att kommentera och argumentera hejvilt på det där internetet – en syssla som jag vanligtvis begränsar till “trygga” små ställen, eftersom den annars är förknippad med en hel massa ångest och minst tusen korrekturläsningar innan något postas. Det har också handlat om stora saker som att leda en studiecirkel/språkcafé och att åka tåg till Stockholm för att träffa en helt okänd människa. Jag ska berätta om studiecirkeln i ett eget inlägg när jag orkar skriva om det. Nu vill jag prata om Stockholm, eftersom den berättelsen innehåller så många olika moment som vart och ett ensamt vanligtvis hade orsakat väldigt mycket obehag och ångest. Så sent som i oktober hade jag inte gjort den resan. Den hade orsakat sängläge i flera dagar. Nu var det inga problem. Jag kände inget motstånd när jag köpte tågbiljetter. Det fanns ingen märkbar oro eller nervositet vid tanken på att befinna mig bland hur mycket folk som helst, på ett okänt ställe, med en okänd människa. Med ett stort lugn kunde jag iaktta att hela förfarandet – från planering till verkställande, mest bestod av häpnad över att alla tankar och känslor, som normalt utgör stora hinder för mig, inte alls var närvarande.

För mig var det stort, hela den dagen. Jättestort. Jag åkte buss och tåg helt frivilligt, utan vare sig hörlurar eller solglasögon på. Utan obehagskänslor och ångest. Jag pratade lite med kvinnan bredvid mig på tåget. Jag gick till och med på toa på ett fullsatt tåg! Det vill säga, jag reste mig upp så att alla såg mig, irrade iväg åt det håll jag hoppades att toaletten låg, kissade och gick hela vägen tillbaka till min plats. Road av tanken på att inte alltför länge sedan hade jag valt att vara kissnödig.

Jag hade förväntat mig att allra senast när jag kliver av på Stockholms central, skulle någon form av obehag inträda. Men nej. Det där märkliga, imponerande lugnet hade fortfarande övertaget. Skönt. Jag var alldeles avspänd när jag försökte navigera mig fram till vart jag nu skulle. Jag kunde obesvärat stanna till i flödet av människor och stressfritt se mig om för att se om jag hittade vettiga landmärken. Jag beslutade mig att stå still en stund, för att inte bli stressad av all rörelse. Jag ställde mig vid sidan av den värsta strömmen, men ändå inte alls så långt in i något hörn som jag brukar föredra. Inte heller pillade jag på min telefon, mer än för att sammanstråla med personen jag skulle träffa.

Vi satt på något litet café och pratade väldigt länge. Jag med ryggen mot folk. Med ryggen mot! Det är stort. Att ha folk bakom mig är väldigt otäckt, så det brukar jag undvika bestämt. En del av att jag har vantrivts på flera arbetsplatser är att jag inte har kunnat ha mitt skrivbord så att jag har en vägg bakom mig. Men där satt vi, jag och en okänd (men ändå på något vis väldigt bekant) människa, och pratade öppet och hejvilt om personliga saker. Nå, jag lyssnade mer än pratade, men ändå! Okänt folk, I don’t really do that.

Efter timmar av samtal började jag känna lite oro komma krypande. Rastlösheten gjorde sig påmind och vetskapen om att alla människor är bakom mig började vara besvärlig. Ytterligare en gång upptäckte jag hur folk vid de andra borden hade bytts ut utan att jag hade registrerat det. Jag märkte att jag inte förstod något alls när jag läste en text. Bidragande orsaker till att jag blev väldigt självmedveten och saker drogs igång. Sen hade jag ju exponerats för massor av intryck hur länge som helst, så det började väl bli för mycket. Mina små försök att hitta lugn misslyckades och viljan att fly började bli påtaglig. Jag blev då erbjuden att få hämta stillhet och trygghet i de ögon som tittade på mig. Först förstod jag inte vad som menades, men så dök det upp svaga minnesbilder om att jag nog har hört talas om sådana övningar…

Det var en intressant erfarenhet att bara sitta och titta in i ett par ögon under en väldigt lång stund. Det var en upplevelse där väldigt mycket pågick, men där det ändå var alldeles tyst och stilla. Lite grann som att sitta i stormens öga, tänker jag. Det var som om universum kröp nära och slöt sig omkring och höll stormandet på en armlängds avstånd, som en skyddande bubbla fylld av trygghet. Det var läskigt men ändå spännande och lockande på samma gång.

Det är skrämmande att vara synlig, att bli sedd. Det kändes som att varje liten vrå av mig blev synlig. Allt som jag föredrar att behålla för mig själv, som jag aldrig vill visa någon annan, det blev på ett sätt iakttagbart där i universums lilla bubbla. Som om alla kunde se, även om det bara var (mig veterligen) ett par ögon som tittade. De orden uttalades också: “Nu kanske du blir mer sedd än någonsin tidigare.” Det var så mycket som pågick. Lugn och stabilitet i ögonen. Dem var jag inte rädd för. Jag var rädd för det som skulle synas i mig. Det som jag inte låter någon se.

Någonstans i huvudet drog nödsignaler igång. Abort mission, abort mission! BEE-DOO-BEE-DOO-BEE-DOO!! Det ryckte och slet i mig. Petade och tryckte. Viljan att fly, önskan att låta det obekväma bestämma, tankarna om att det här är läskigt. Det var som om alla smådjävlar sprang runt i panik och snubblade över varandra. “Vad ska vi göra? Vad ska vi göra? Vad ska vi göra?” Min kropp registrerade och var fullt medveten om all rörelse omkring, utanför bubblan. “Glöm inte att du vill fly nu!” Men ändå drogs jag liksom till lugnet. Det fanns en del av mig som så gärna ville slippa alla miljoner rädslor som hoppade och studsade och krävde uppmärksamhet. Jag gjorde många olika försök att ta till mina flyktvägar och avbryta. Men varenda gång jag tittade upp så fanns lugnet och stabiliteten tillgängligt. Kan inte annat än beundra tålamodet och ihärdigheten där.

När man tittar länge i någons ögon, så händer det tydligen att det man ser förändras. Allt runtomkring tonade bort – håret, ansiktet, bakgrunden, allt. Det var bara ögon kvar. Senare tillkom det färger och svävande mönster som jag inte riktigt kan förklara. Det var intressant, och lite trist att jag vid det laget var så obekväm att jag inte riktigt kunde tillåta mig att känna vad allt jag såg handlade om. Jag skulle vilja testa den här övningen någon gång i en lugnare och tryggare miljö. Who wants to try??

Jag behövde verkligen ha det där mötet. Jag behövde uppleva att jag klarar av att göra allt möjligt. Och som en kontrast till att hela dagen gick så smidigt, så stötte jag på en gammal arbetskamrat på tåget hem. Från att ha spenderat timmar till att relativt avslappnat umgås och prata med en främmande person, till en människa som jag tidigare har delat ett par år av vardagar med, där bara det absolut nödvändigaste småpratet skar som en trubbig kniv av obehag i magen. The torture of small talk. Märkligt. Det är sådana här saker jag går runt och tänker på…