Ensam i mörkret

I mörkret och tystnaden kommer de. Tankarna. De som gärna vill hindra sömnen. Tidigare var jag rädd för dem. De där tankarna. De där obekväma, ältande tankarna. Jag var rädd för dem och undvek dem efter bästa förmåga, tills jag insåg att det var i mörkret och tystnaden som min själ försökte göra sig hörd.

Alldeles för länge har jag suttit i denna trånga lilla fågelbur. Alldeles för länge har jag tillåtit mig att begränsas av detta fängelse. För länge. För länge har jag levt som en person någon annan har format. För länge.

Jag valde egentligen inte själv att vara den jag var. Jag valde inte att förändringen skulle påbörjas och jag valde egentligen inte heller den jag har blivit. Men jag välkomnar så varje liten del av den. Jag är så tacksam för hela min resa – ända från början, till nu.

Förändringen började för länge sedan. Den pågår fortfarande. På olika sätt, från många olika håll pågår ett sönderfall. Resterna av den jag en gång var håller på att rasa, en byggsten i taget. Ibland sker det i stillhet. Något enstaka gruskorn faller sakta ner och tillåter ytterligare en bit av min själ att bli synlig. Ibland är det mer dramatiskt. Explosioner som spränger bort stora stycken av berg. Urberg. Sådant som alltid har funnits där.

Det är med stor upprymdhet och nyfikenhet jag ser på den pågående förändringen. Sakta, sakta lär jag känna en helt ny Kirsi. En som jag inte visste fanns. Långsamt märker jag hur gamla tankemönster gärna vill ställa till med en föreställning som visar sådant som alltid har visats. En show som genom att nedvärdera försöker skapa osäkerhet. Det lyckas inte så ofta längre, för där bakom finns någon som är mycket starkare. Säkrare. Gladare, lyckligare och med så mycket kärlek att det väller över.

Där finns den jag skulle vara. Den jag alltid har varit, även när jag inte visste om det.

Jag slåss inte längre mot tankarna. Eller stillheten. I mörkret, när det är tyst, hittar jag mig själv.