Rynkiga ögon och stor mage

Få saker ger så mycket tillfredsställelse som att få uppleva resultatet av ett hårt och långvarigt arbete. Att verkligen känna skillnaden mellan då och nu, är något som ger upphov till en tung känsla av ett ljudlöst “JA!!” i maggropen. Varje dag stöter jag på något litet korn av bevis som påminner mig om att livet inte alltid har varit såhär. Jag har inte alltid varit som jag är nu. Det har varit mycket sämre. Jag har mått mycket sämre och jag har haft väldigt många destruktiva vanor och värderingar.

Sedan jag kraschade, i början av 2011, har jag jobbat stenhårt (och då menar jag verkligen stenHÅRT) med att laga de delar av mig som var trasiga. Det var ganska många delar, kan jag säga. Jag är på intet sätt färdiglagad, men det är viktigt att se framstegen och förändringen på vägen. Det är det som håller hopplösheten på avstånd. Så mycket att jag numera aktivt letar efter dessa små tecken på förändring, och medvetet jämför minnen av känslor och tankar med nuvarande känslor och tankar. Skillnaden mellan dessa, och vetskapen om att det är jag själv som har skapat förändringen, är en stor del grunden till den harmoni och lycka som kontinuerligt dyker upp i mitt hjärta.

Just nu jobbar jag mycket med att älska mig själv. Detta är något som är svårt för oss alla, så det går så klart lite upp och ner med den biten. Därför är det så viktigt att verkligen lägga märke till de små detaljer som framstegen består av. Jag ville berätta om de framsteg som handlar om mitt utseende. Eller närmare bestämt, mina åsikter om mitt utseende. För bara några minuter sedan kunde jag räkna dem till två. Och så väldigt stolt är jag, över dessa två framsteg. Men nu när jag tänker efter, så är de ju många fler än så!

De två jag ursprungligen tänkte på är samhällets skönhetsideal som jag inte vill ta del av. I somras satt jag med ett gäng kvinnor och duttade antirynkkräm i ansiktet. Jag var väldigt bekväm och nöjd i situationen, men jag kände inte samma entusiasm till inställningen att radera alla ålderstecken i ansiktet, som de övriga verkade göra. Jag satt med spegeln i handen och studerade mina ögon och rynkorna kring dem, och kände att jag vill inte införa en tanke om att de inte är bra precis som de är. Jag hade ju precis upptäckt att jag tycker väldigt mycket om mina ögon-rynkor. De är ett tecken på liv och glädje!

I helgen (eller när det nu var?) var jag på underklädesparty och provade alldeles för många behåar. Kvinnan som hjälpte mig kommenterade att min mage blir mindre om jag lyfter upp tuttarna lite mer. Jag var för obekväm i situationen för att säga något, men inom mig var det gapskratt tillsammans med tanken “men magen ÄR MINDRE!”. Tuttarna är också mindre. Och dubbelhakan. Och gäddhänget. Hela jag är mindre och jag tycker om det! Min mjuka hängmage med bristningar är mindre än den var förut och jag älskar att titta på den i spegeln. Jag känner inget behov av att försöka få den att se mindre ut än den är. Tuttarna behöver inte ha några lyft, för de är jättebra precis som de är. Jag tycker om när de är lite plattare upptill än de var tidigare. För det är ju inte så att de är små på något vis. Haha!

Tidigare hade jag sannolikt fortfarande hävdat att jag väljer att ställa mig vid sidan av sådana ideal, men jag hade mått dåligt och sett ner på mig själv för att jag inte uppfyllde idealen. Nu är det så skönt att känna att jag står alldeles stadigt i mina egna åsikter om min kropp, trots att den inte är som “den borde”. Det är framsteg värt att hurra för. Det är tillfredsställelse.