Känner du också smärtan?

Ja, jag såg bilden på pojken. Den gick inte att undgå. Ögnade snabbt igenom en artikel på någon nyhetssida. Mot bättre vetande, det finns en anledning till att jag inte hänger på nyhetssidor. Sorgen, förfäran, vanmakten och ilskan kom omgående. Magen vreds om och i kroppen pågick en kamp om huruvida det skulle gråtas eller kanske kräkas.

Senare läste jag en text som en mamma skrivit. Hon beskrev ungefär samma känslor och tankar som pågick i mig större delen av eftermiddagen. Hon skrev att hennes ena axel är ledig och hennes hjärta rymmer fler. Jag grät. Länge och mycket.

Bored Panda har en samling varianter på bilden. Människor har tagit den förfärliga bilden och med kärlek gjort något vackert av den. Jag grät. Mer. Det gör så ont att se det här. Så mycket smärta. Den smärtan sträcker sig långt bortom bilden och pojken egentligen.

Jag har tittat på bilderna många gånger nu. Jag har gråtit lika många gånger. Och jag har påmints om hur otroligt bra vi har det, här i det trygga lilla landet.

Det finns ändå hopp i att se hur mycket kärlek bilden på pojken har orsakat. Så mycket kärlek. Varje gång jag tittar på den lilla pojken, dyker tanken upp. Vi har alla ett syfte här i livet. Kanske var det den lilla pojkens syfte att med sin lilla kropp få resten av världen att förstå vad medmänsklighet innebär?

Refugees welcome.