Vad är du rädd för?

Jag vill prata om rädsla och vad den gör med människors liv. Jag vill berätta om några av mina miljoner rädslor, hur de har varierat med tiden och vad jag gör för att de inte ska styra mig. Alla har vi rädslor och vi har våra olika sätt att hantera dem. En del rädslor är så stora och påtagliga att de hindrar oss från att leva våra liv som vi vill, en del rädslor motiverar oss att utöka våra bekvämlighetszoner och en del rädslor får oss att vilja hävda oss själva och kanske skada andra.

Har du någonsin funderat på vilka dina rädslor är, hur de formar dig och hur de påverkar ditt liv? Hur dina rädslor påverkar andra människor? Har du tänkt på om du skulle vilja hantera rädslor annorlunda eller kanske hur livet skulle vara om rädslor inte fanns alls? Det har jag. Mycket. Det finns många rädslor som snurrar runt i de här tankarna, så någon form av rädda funderingar dyker upp dagligen. En del av rädslorna har jag berättat om tidigare, och det finns också inlägg som handlar lite om strategier jag har lärt mig.

Jag tror att rädslor är en lika onödig företeelse som skuldkänslor, men som med vilken annan känsla som helst så ska en ta ansvar för sina rädslor. Med det menar jag inte att rädslor är något en bara kan lägga bort och gå vidare. Ibland behövs det till exempel både terapi och medicinering för att kunna komma vidare. Jag menar att det är till nytta för varje individ att granska grunderna till sina rädslor, att se hur de påverkar en själv och ens omgivning. Jag tror att det flesta rädslor är inlärda, så de behöver egentligen inte finnas där och förpesta människors liv.

Ofta pratas det om att det säkraste sättet att bli av med en rädsla är att möta den. Men hur möter man en rädsla egentligen? Är du rädd för folk, gå ut i folkmängd tillräckligt ofta bara så löser det sig? Kanske kan det fungera så om en vet varför rädslan är där. Att bara sätta för en fasad, plöja rakt på och lära sig att hantera situationen är inte att möta rädslan. Det är att lägga locket på och vägra ta ansvar för den. Det är så hat gror.

För mig har inte fungerat speciellt bra med metoder vars syfte har varit att utsättas för rädslan. Inte förrän jag har fått lista ut varför rädslan finns. Den första övningen i behandlingen mot min sociala fobi var att titta folk jag möter i ögonen. Jag gjorde tappra försök, ganska länge. Hela övningen kändes som det är fel på mig och jag måste anpassa mig för att passa in i ett beteende som inte är lika sjuk som jag. Den hjälpte inte speciellt mycket med andra ord. Hur skulle något med utgångspunkten “det är fel på dig” kunna hjälpa? Om något så skapade övningen mer tankar av slaget “Varför är jag såhär? Varför kan jag inte fungera som alla andra, som är friska och som det går lätt för?” Hela den här sommaren har bestått av att granska mig själv och att lära känna mig själv. Jag har exempelvis kommit fram till att en del av min sociala fobi grundar sig i att jag inte har älskat mig själv. Den insikten (bland annat) hjälpte mig att vrida lite på strategin att utsätta mig för det som är obehagligt och att titta på folks ansikten. Nu går det ganska bra att se främmande människor i ögonen. Nu gör jag inte det för att reparera något som skulle vara trasigt i mig, utan jag tittar på folk för att jag vill se det vackra i dem.

Jag tror att det skulle gynna alla om folk var villiga att se och släppa sina rädslor. En viktig del i att släppa sina rädslor är att inte mata dem. Det man fokuserar på, det gror. Rädsla är obekvämt för oss alla, så varför i hela friden har vi för vana att kasta mer ved på elden? Ofta är det fullt möjligt att välja bort rädslor.

Tidigare har jag berättat om hur jag har valt bort nyheter för att inte mata monstret. I det inlägget redogör jag lite för hur snabbt lavinen av negativitet körde igång, bara för att jag fokuserade på rädsla och ilska en kort stund. För mig är det mer än rätt att avstå från sådant som får mig att må dåligt. Det är bland annat nyheter, vars enda syfte är att sprida rädsla. Jag tittar inte på skräckfilmer och jag läser inte böcker vars avsikt är att skapa rädsla. Jag umgås inte med människor som vill lägga över sin rädsla på andra. Jag har alldeles tillräckligt med egenskapad rädsla i mig, jag behöver inte påfyllning från externa källor. Ganska ofta funderar jag på mina egna handlingar och beteenden. Är de baserade i rädsla eller kärlek? “Let love guide you, not fear.” Som Ralph Smart brukar säga.

För en tid sedan deltog jag i en diskussion som handlade om saker att vara rädd för och krig kom upp där. De jag diskuterade med trodde att det är ett stort världskrig på gång och med ens ändrades hela rummets atmosfär. Rädslan vibrerade så stark att luften blev tjock – och vi var bara tre personer i rummet. Vilken påverkan har det när världen fokuserar på rädslor hela tiden? Så mycket rädslor. Rädsla för döden, rädsla för att råka illa ut, rädsla för att vara mindre värd, rädsla för att vara maktlös. Rädslor, så många rädslor. Överallt, hela tiden. Det man matar, det växer. De tankar man tänker, speglas i ens verklighet. Om man är inställd på att bli illa behandlad, så blir man illa behandlad. Om man endast ser ont i människor, hittar man onda människor. Om man är övertygad om att allt går åt helvete, så går allt åt helvete. Om man är rädd för spindlar så hittar man varenda spindel inom 10 meters radie.

När jag såg styrkan på rädslan den kvällen blev två saker tydliga för mig. Jag vill inte leva så. Jag vill inte bära på rädsla, som leder till ilska, hat och offermentalitet. Jag har också övervunnit många av mina rädslor (men jag har massor kvar). Jag är inte längre rädd för att dö. Jag är inte rädd för att någon i min familj ska dö. Jag tror att det i varje människa finns mycket gott och mycket kärlek och jag tror att människor kan sluta bete sig illa mot varann genom att lägga bort sina rädslor.

Vilka av dina rädslor har du på grund av att du har valt att ha dem?