Beslut, av kärlek till mig själv

När jag började skriva inlägget om rädsla hade jag ett långt rådslag med mig själv om ett par av de rädslor som mest hindrar mig just nu. De ligger där under ytan och ruvar. Väntar på ett tillfälle att visa sig och göra saker besvärliga. Jag vet vilka de är och jag vet varför jag ofta ignorerar dem. Det har inte funnits ork till att ta tag i saker.

Igår vaknade jag med en stark och tydlig känsla av att det är dags nu. Jag är redo nu. Inte en enda gnutta rädsla fanns i kroppen. Inte ens när jag försökte framkalla tankar som tidigare har varit just de som hindrat mig. Universum bekräftade genom lämplig musik på spellistan samtidigt som en vän postade lämpliga citat på facebook. Det är dags nu.

Under en ganska lång tid har jag vetat att min tid på jobbet är över. Det är meningen att jag ska gå vidare. Den tanken har gett upphov till massivt motstånd i mig. Inte kan jag väl sluta? Det är tryggt och fint och lugnt på jobbet. Kanske går känslan över under sjukskrivningen, avvakta. När jag har rådfrågat andra har svaret alltid varit att jag naturligtvis INTE ska säga upp mig. Så klart, det är så samhället fungerar. Det finns regler som gör det väldigt jobbigt för folk som säger upp sig. Min magkänsla har hela tiden sagt att det är meningen att jag ska säga upp mig. Jag behöver uttryckligen uttala de orden. Jag har inte vågat på grund av alla regler som eventuellt skulle ställa till det. Bland annat. Hela den kampen har egentligen varit ganska komplicerad.

Men nu var det dags. Nu vill jag inte längre vara begränsad av rädslor och skuldkänslor. Igår bestämde jag mig och bara det var så befriande! Idag sa jag upp mig. Det känns så rätt. Hela mitt väsen är bara så glad och lycklig nu. Jag känner mig fri och oroar mig inte ett dugg för vad som kan komma näst. Det löser sig.

På vägen hem från kontoret stannade jag och handlade. Jag gav hälften av mina kvarvarande pengar till en tiggare och köpte en stor smoothie för resten. För att fira. Livet. Glädjen. Allt.