Som en turist

Den oändliga monologen i huvudet maler på som bäst under ensamma promenader. Det fanns en tid då det var besvärligt med en intern berättarröst, som stundtals vikarierade som sportkommentator, fingerpekande mean girl eller frågvis treåring. Jag blev störd och kände mig onormal. Meditation och mindfulness har hjälpt mig att både tysta tankarna så mycket det går och acceptera att det ganska ofta pågår aktivitet med en fart av ljusets hastighet.

Jag vet inte när det skedde, men det kom en dag då jag inte längre var besvärad av den där oändliga monologen. Till att börja med är det ju där allt material till bloggen kommer ifrån. Frekvent aktivitet i huvudet är bara bra. Jag lärde mig att uppskatta den där “rösten” i huvudet. Jag upptäckte att det är riktigt skönt att bara befinna mig i min egna bubbla. Med lurar i öronen och ensam med mina tankar. Speciellt när jag är ute och går. Jag älskar det.

Idag gick jag runt och fnissade lite grann när jag kom på att jag måste ju se ut som en turist när jag är ute och rör på mig. Speciellt när jag inte har något mål, tid att passa eller är på humör för någon form av power walk. När jag bara fladdrar runt på byn, dvs. Den stereotypa turisten går med uppspärrade ögon och tittar nyfiket och intresserat runtomkring sig (medan den infödda invånaren tittar rakt fram och går med uttryckslös blick). Och det är lite så jag beter mig när jag går på mina promenader.

I hela mitt liv har jag bott i den här byn. Det är mer än tre decennier. Denna by är inte speciellt stor, så hur många tusen gånger har jag gått på samma gamla gator, i samma gamla områden? Allting är bekant. Det mesta är välkänt, till och med. Ändå går jag ofta (ofta!) runt med ett “ÅH!!” (ja, med stora bokstäver och multipla utropstecken.) som plötsligt studsar upp mitt i monologen. Kameran åker gärna fram och jag vill fotografera allt som är så vackert. Som en turist. Per sa att jag fotograferar på samma sätt som en småfågels huvud går runt när den håller utkik efter faror.

Nästan varje gång jag går ut upptäcker jag nya saker. Och är det inte en ny sak, så är mitt perpektiv nytt och saker är ändå värda att åh:as över. Johanna nämnde att det är som att jag “ser”, liksom. Det är så. Jag ser, verkligen! På senare tid har det blivit att jag medvetet har skapat nya perspektiv. Ibland går promenaden på ställen där jag inte brukar gå, ibland går jag rutten åt andra hållet, ibland stannar jag till och betraktar ett område i lugn och ro, för att riktigt absorbera alla intryck.

Jag vill verkligen se mina omgivningar med nyfikenhet och lägga märke till allt vackert och underbart, som om det vore första gången. Idag hittade jag till exempel en äng som jag inte har lagt märke till förut.