Sökandet efter jaget

I förra veckan fick jag en inbjudan till en spa-timme. Det intressanta med den här inbjudan var de motstridiga känslor som uppstod. Båda sidor var väldigt påtagliga och dragkampen var riktigt tydlig.

Min spontana tanke direkt var att jag ville gå. Mest för att jag vill göra saker som jag vanligtvis inte gör, och för att jag behöver expandera min bekvämlighetszon. En nanosekund senare blev huvudet inblandat och försökte backa hela allt och bara fega ur. Jag vet inte vilka som ska vara där, jag vet inte hur många som ska vara där, jag vet inte hur jag kommer att må, tänk om det bara är en massa ångest och allt blir fel… och… och… det fanns en miljon orsaker till att låta bli och bara ett par som talade för.

Jag älskar att jag har lärt mig att lägga märke till sånt här. Det är så mycket enklare att sortera allt och handla efter hjärtats vilja numera. Eftersom det var alldeles klart att det jag innerst inne ville göra var att delta i spa-timmen, så tackade jag ja trots alla protester som kom från mitt inre. Och jag blev förvånad över hur lite hela situationen besvärade mig när jag väl var där. Det var inga som helst problem att sitta med en bunt kvinnor (varav jag känner endast två), dricka aloe-dryck, lägga ansiktsmask och bara ha det trevligt. Jag behövde inte skydda solarplexus (som jag vanligtvis gör när jag känner mig “utsatt”) och jag var till och med så bekväm att jag kunde ta en selfie med grönt ansikte.

Tack Marie, för att jag fick komma.

Bara att ha förmågan att ta selfies är något som har vuxit fram på senare tid. Tidigare har selfies (och att förekomma på foton överlag) varit förknippat med en hel massa obehag. Men inte nu. Jag ger all cred till de övningar jag gör för att lära mig att älska mig själv. Det som kanske har haft störst effekt är den där sången jag skrev om. Då var det många tegelstenar som rasade bort från den där muren jag har byggt.

På senare tid, den senaste veckan eller så, har andelen positiva känslor ökat drastiskt. Ytterligare en effekt av sångstunden kanske? Jag känner en hel massa lust att göra allt möjligt. Jag vill vara delaktig. Så fråga mig om jag vill med, nästa gång det händer något! Jag känner en så stark förbindelse till världen och till människor, både sådana jag träffar fysiskt och sådana som är geografiskt otillgängliga. Den där meningen “we are all one”, som ständigt dyker upp här och där, I can feel it! Verkligen.

Allt det här handlar egentligen om att jag håller på att hitta mig själv. Jag har sökt i hela mitt liv men inte förrän nu börjar allting komma på plats och make sense. Som tetris-klossar som sakta, sakta faller på plats, hakar i och fyller upp tomrum. Och som lager efter lager som skalas av för att ta fram det som verkligen är jag. Jag som trodde att jag hade ömsat en massa redan, men det finns ju något alldeles nytt här under.

Kanske är jag lite manisk ändå.