You’re crazy and I’m out of my mind

Sedan i torsdags eller så har John Legends “All of me” dykt upp inom hörhåll flera gånger om dagen. Gärna tillsammans med någon puttinuttig filmsekvens om äkta och innerlig kärlek och om hur alla hittar sina “The ONE”.

För det verkar ju vara så att ALLA andra har hittat sina soulmates, utom jag. Därför har jag blivit lite ledsen och lite irriterad över att den här låten har dykt upp hela tiden. Jag har ju ingen alls att tänka på när låten dyker upp i öronen eller i huvudet. Hur schysst är det att den dyker upp då?

Efter dagens meditation fattade jag äntligen. All den kärlek som låten innehåller, all den kärlek jag vill ge till någon speciell, all den kärlek jag längtar efter ska jag ge till mig själv. All den mening som jag har tilldelat den här låten ska jag rikta mot mig själv.

Så jag satte mig på vardagsrumsgolvet, blundade och lyssnade igenom låten några gånger. Lät musiken vibrera i hela rummet och orden eka i huvudet. Jag riktade låtens mening mot mig själv när jag sjöng med.

Det var lite svårt först, men när jag väl tillät känslan av sanning så var det bara… wow. Vilken kraft! Vilken befrielse. Och ytterligare en liten gnutta klarhet. För det är alldeles sant, hela låten är alldeles sann, även när jag sjunger den till mig själv. You should try it too! 🙂

Det må låta alldeles galet och narcissistiskt att göra så här, men det är inte alls det det handlar om. Det här handlar om att vara kärleksfull mot sig själv. För att må bra och för att kunna ge kärlek till andra.