Fast

Min plan var att blogga varje dag under denna detoxperiod. Det blev inte så. Vecka två i experimentet har tillsammans med den gamla vanliga motviljan att äta något, bestått i smådesperata försök att hitta vägar ut ur det här buren jag sitter i.

Med ojämna mellanrum snurrar mitt liv in på temat “Var är jag, vad vill jag, vad ska jag?”. Det är sådana tankar som gör mig varse om den här buren jag sitter i. Jag blir medveten om hur ogärna jag sitter i den här buren och hur väldigt gärna jag bara vill kliva utanför och kunna andas den friska, fria luften. I mina dagdrömmar är jag fri, men så fort verkligheten visar sig är det så uppenbart att jag sitter fast. Jättefast. Jag kommer ingenstans. Kan inte röra mig det minsta. Jag kan inte utvecklas, det finns inget utrymme kvar.

Varje gång snurran hamnar på den här rutan, blir jag lite klarare över vad jag vill göra, vad som kan bidra med en känsla av mening. Ett syfte. Varje gång kommer också alla rädslor och de andra detaljerna som är hindren. Jag ber universum att visa mig vägar och ge mig klarhet. Jag får klarhet och vägen visad för mig. Problemet är bara att jag är ganska väldigt jätterädd för att gå den där vägen. Det blir samma sak varenda gång. Universum säger “Här är vägen, gå den.”, jag håller stenhårt fast vid någon trädstam och vrålar “I don’t wanna!” och försöker sedan leta efter alternativa vägar. Jag hittar ofta nåt som jag tror kan fungera och känner mig väldigt nöjd med det en stund. Men sedan har snurrat hamnat här igen och jag börjar fråga mig (och universum) hur jag ska ta mig dit jag vill vara. Universum pekar åter på samma gamla väg och säger “Här är vägen, gå den”…

Denna gång har jag ändå kommit lite längre med mina hariga steg. Jag har kollat upp saker, jag har beslutat saker och jag har sagt saker högt. Så småningom har jag tillräckligt med mod för att ta klivet. Inte än. Inte riktigt än. Än får jag dras med känslan av att vara totalt fast. I buren. Men snart.

Ett av mina små hariga steg (nu igen) är att aktivt vistas bland folk. Bara det är skrämmande som fan. Igår var vi på stan, när det var festival och allt. För mig var det väldigt stort att vara mitt i smeten, så att säga. Men jag hade aldrig klarat det om inte min vän Per varit med mig. Jag fick hålla i honom när jag blev rädd, och han var väldigt förstående och helt inställd på att det kunde komma en våg av ångest som skulle tvinga oss att avbryta hela planen. Jag kan inte ens förklara den tacksamhet jag känner för att ha en så fin vän.

“Hoppa! Hoppa! Hoppa! Hoppa!” I don’t wanna…