Livrädd, verkligen
Alldeles nyss blev skillnaden mellan att fungera och att inte fungera väldigt uppenbar igen. Med “fungera” menar jag förmågan att hantera vardagen och de saker som hör till, utan att bryta samman varierande antal gånger. Det blev också tydligt att jag fortfarande – trots att jag anser mig vara väldigt öppen och ärlig, inte är speciellt villig att vara rak och tydlig mot andra när det kommer till detta ämne.
Hela dagen har jag sysslat med diverse plock här hemma. Vanliga saker, sådant som jag har skjutit upp länge pga crappy mående. Glad över att äntligen känna lite energi. Nöjd över att få saker gjorda har jag ignorerat den där känslan av att mycket av denna energi sannolikt kommer från oviljan att gå till affären. Hela dagen har egentligen handlat om att undvika det faktum att jag behöver gå ut och handla frukostgrejor idag. Och kanske lite kvällsmat.
Som så många gånger förr, verkar jag aldrig samla på mig tillräckligt med mod för att bara gå iväg. Allting drar ut på tiden. Jag går fram och tillbaka mellan olika fönster i lägenheten och funderar på meningslösa saker. Glömmer bort vad jag sysslar med och börjar med något annat. Det tog närmare en halvtimme från få på mig en tröja. Vid något tillfälle brukar jag komma fram till beslutet att ge upp hela verksamheten och kolla om någon (oftast syrran) kan följa med mig till affären. Att inte få sällskap brukar leda till att jag inte går och handlar.
Så blev det idag. Syrran kunde inte följa med till affären och jag visste att inte skulle bli något handlat idag. Backup-planen är alltid att det går att komponera ihop någon slags måltid av allt som finns hemma. Och vatten finns i kranen, vi klarar oss till imorgon. Förhoppningsvis är allt annorlunda imorgon och det inte är några (större) problem att gå och handla. Men, bäst att kolla om det finns mat över där borta, hos syrran. För till syrran kan jag gå, det är inte lika farligt. Det fanns inte tillräckligt med mat, men jag fick information om att kycklingen på Coop kostar bara 39 och en till sådan skulle lösa problemet.
Nå. Jag ska inte till Coop idag. Alla de styrande aspekterna av mig har redan bestämt att det inte blir någon promenad till affären idag. Där förstod jag att jag har varit otydlig i kommunikationen. Det tar emot, riktigt mycket, att vara rak och ärlig med mina orsaker. För när jag ber om sällskap till affären, så är det inte för att jag har tråkigt och vill prata med någon på vägen. Det är för att jag inte vågar gå ensam. Jag VÅGAR inte gå ensam.
Jag är nästan 35 år gammal och idag är jag LIVRÄDD för att gå till affären. Imorgon kan det vara annorlunda. Igår var det annorlunda, igår var jag på äventyr hela dagen. Jag deltog i en meditationsgrupp med alldeles okända människor. Jag njöt av att gå ensam på stan, jag shoppade, jag åkte runt… Igår fungerade jag. Idag, inte så mycket.
