Omvägen

För ungefär två månader sedan satte jag mig i soffan med avsikten att hitta intressanta dokumentärer att titta på. Jag hittade annat att titta på och hamnade därmed på ett sidospår. Ett ganska långt sidospår. En väldigt givande omväg, skulle en kunna kalla det för.

Jag är fascinerad av hur mycket jag har lärt mig om mig själv via denna omväg, trots att jag nästan hela tiden bara har känt mig förvirrad över de ämnen som mitt intresse har kretsat kring. Pusselbitar har lagts på plats, insikter har kommit, aningar har bekräftats och tyngder har släppts. Till min stora glädje. Det känns verkligen som att jag har gått flera mil framåt i läkning, återhämtning och utveckling.

Idag satte jag mig åter på soffan, dokumentärsugen som aldrig förr. Tänkte att kanske är det slut på den två månader långa omvägen och jag kan bara fortsätta ungefär där jag lämnade. Nå, det visade sig att jag är fortfarande på sidovägen. Det är väl bara så att Youtube har slut på intressanta klipp, så jag behövde vända mig till andra ställen…

Som sagt, det logiska i mig har inte förstått varför jag plötsligt blivit väldigt intresserad av saker (och människor) som jag aldrig tidigare känt någon samhörighet med. Den logiska delen av mig har många gånger velat skaka om någon i hopp om att kunna utkräva svar. Den nyfikna sidan av mig har dock varit förtjust och med stort intresse bara följt med strömmen och väntat på att syftet ska dyka upp.

En kunde kanske dra slutsatsen att det inte finns något annat syfte än just de lärdomar som följer med resan, så att säga, att sidospåret har blivit huvudväg. Men jag har en väldigt tydlig känsla av att detta är mycket mer än att legobitarna bara ska tryckas på plats för att det ska bildas en hel Kirsi. Det här är förberedande precis lika mycket som det är helande. Förberedande för vad vet jag inte.

Det är frustrerande på så många sätt. Dagens soffhäng till exempel, var över en timmes gråtande till en riktigt sorglig film. Det enda som filmen verkligen gav mig var orden “Don’t be afraid to be loved.” Well. Just den biten var exakt mitt i prick, men var det verkligen tvunget att komma med så mycket gråt? Det ligger ett berg av ihopknölade snytpapper på golvet mellan soffan och soffbordet. En halv toarulle, skulle jag gissa. Vem ska orka städa bort det berget? Hade det inte varit enklare om den insikten bara hade blivit levererad på ett annat sätt? Mer direkt och utan omväg, liksom.