Red pill or blue pill?

Jag läser om Abilify i Fass. Något som ganska omgående resulterade i samma beslut som jag vanligtvis kommer fram till när jag har fått nya tabletter som kanske kan hjälpa. Jag tänker inte stoppa i mig dessa.

I förra veckan hade jag ett väldigt bra och givande samtal med min läkare. Hon visade förståelse för att jag motsätter mig medicinering, men föreslog ändå att jag skulle prova Abilify. Jag höll med. Jag är så trött på att konstant återgå till ett energilöst tillstånd att jag genuint tyckte att denna “energihöjande” medicin skulle vara värt att testa. Lite ledsen över att behöva ge upp min inställning att inte medicinera så länge det inte botar, men ändå villig att testa.

Nu skulle jag då skicka efter dessa tabletter och redan vid åsynen av priset ändrade jag mig. Jag vill inte betala 780 kr för detta experiment. Jag har inte råd att lägga 780 kr på detta experiment.

Punkt 1 i bipackssedeln gjorde mig ganska sur. Sur är väl en underdrift. Förfärad är mer rätt ord. Och illamående.

“ABILIFY innehåller den aktiva substansen aripiprazol och tillhör en grupp läkemedel som kallas antipsykotiska läkemedel. Det används för att behandla vuxna personer och ungdomar från 15 år och uppåt som lider av en sjukdom som kännetecknas av att personen hör, ser eller upplever saker som inte finns där, är misstänksam, tror felaktiga saker, talar och beter sig inkonsekvent samt visar brist på känslor. Personer i detta tillstånd kan också känna sig deprimerade, skyldiga, ängsliga eller spända.

ABILIFY används för att behandla vuxna personer och ungdomar från 13 år och uppåt som lider av ett tillstånd som tar sig uttryck i att personen t ex känner sig “hög”, har överskottsenergi, behöver mycket mindre sömn än vanligt, talar väldigt snabbt och med snabbt flöde av idéer och ibland är starkt irriterad. Hos vuxna patienter som har fått effekt av ABILIFY motverkar läkemedlet även att tillståndet uppträder igen.”

Jovisst, jag förstår mycket väl att det kan finnas människor som lider av det som beskrivs ovan och att det kan behövas mediciner som denna. Min aversion består i att något så luddigt ska beskriva en “sjukdomsbild”. Är det verkligen såhär världen ser ut? Ska misstänksamhet, osäkerhet/velighet, idérikedom, känslor som oro och nedstämdhet klassas sjukdomssymptom? Jag ser dem som sundhetstecken! Och vem bestämmer egentligen vad som är rätt och fel saker att tro (och tycka och uppleva)?

Jag tycker att den där texten är ett symptom på en sjuk värld, där den som är annorlunda blir nedskjuten på en gång. Den som tänker kritiskt, följer sitt hjärta, är nyfiken, påhittig eller bara vill aktivt och bekvämt befinna sig utanför den lilla lådan, ska omgående ha en sjukdomsstämpel i pannan och en kasse piller i handen. Vad är det för jävla sätt egentligen? Och varför accepteras detta sätt? Så mycket dubbelmoral. Alla ska vara som de är och vill vara. Men när en är precis som en är och vill vara, då jävlar är det sjukdom det handlar om. Då ska det medicineras tillbaka in i den lilla lådan som samhället har skapat åt en.

Jag är bipolär. Om det är en riktig eller påhittad sjukdom vet jag inte, men jag klassas som sjuk eftersom jag inte längre fungerar riktigt som samhället har bestämt att folk ska fungera. Jag är SJUKskriven och min inkomst heter SJUKpenning, alltså bör jag ha mediciner eftersom det är så det har bestämts att det ska fungera. För att samhället säger “oh no, no, no, no, no, NO!” till att fungera annorlunda. Det jag egentligen behöver är utrymme för vila och återhämtning, tillåtelse att stundtals isolera mig på grund av dåligt mående och plats att uttrycka mig när hela världens energi och ork har nått mig. På grund av detta kan jag inte jobba heltid. Ibland kan jag inte jobba alls. Men är det verkligen okej att bli betraktad som sjuk och i behov av medicinering enbart på grund av det? Jag tycker inte det. Vem behöver jag bli för att skapa förändring i detta? Beteendevetare?

Jag tänker inte äta dessa tabletter. Mest på grund av den långa listan av biverkningar. Biverkningar kommer för att det inte är meningen att kroppen ska få i sig allehanda skit. Plötslig oförklarlig död var med på biverkningslistan. Jag har inga planer på att dö plötsligt och oförklarligt på grund av ett litet piller.

I choose the red pill. (Ja, Abilify är verkligen blåa piller. Coincidence? I think not…)

Nu ska jag gå till biblioteket och låna en sagobok.