Att vara troende

Hm. Jag skulle ju inte använda hela förra inlägget till att prata om tjejkväll och vänner, jag skulle bara använda det som upplägg för det jag ville prata om, nämligen tro och religion. 🙂 Vi hade en liten snabb diskussion om tro på tjejkvällen och den har hängt kvar och snurrat i min hjärna sedan dess. Så nu behöver jag skriva ur mig det som snurrar för att se om det blir någon ordning på tankarna.

Ett konstaterande fladdrade förbi. Eller var det kanske en fråga? Jag minns inte. Det var i alla fall något i stil med att när någon är troende, så tror de att alla andra blir hjälpta av att vara troende. Något som visserligen kan vara irriterande, men jag anser att det ligger sanning i både påståendet och ämnet i påståendet. (Haha! Stycke två, och jag har redan virrat in mig i mina tankeväv…)

Jag tror också att man kan bli hjälpt bara genom det faktum att man tror på något. Och med något menar jag egentligen allt som någon tror på helt utan bevis och allt som någon inte tror på för att det inte finns några bevis. En gud kan till exempel vara detta något. Jag tror på universum. Som egentligen är detsamma som gud.

Anledningen till att jag anser att en blir hjälpt av att tro, är att jag vet hur mycket min tro har hjälpt mig att utvecklas. Jag är starkare, lugnare, säkrare och mänskligare för att jag har något att stödja mig på. För att jag känner att jag har universum att luta mig emot. Om det sedan verkligen är så att den närhet jag känner är riktig eller bara något som existerar i min fantasi, spelar ingen som helst roll. Jag väljer att tro och det är det valet som hjälper mig, inte vad som är verkligt och vad inte.

Att jag tror som jag tror, och att jag är av åsikten att den tron hjälper (Hänger ni med? 😉 ), gör att jag gärna delar med mig av min syn. Inte för att andra ska tro likadant, utan i förhoppning att det som har hjälpt mig kanske kan hjälpa någon annan. Alla behöver inte tro likadant. Alla bör inte tro likadant. Den enda som behöver tro som jag, är jag. Alla andra behöver hitta sin egen tro och sin egen variant av svaren på existentiella frågor. Kanske kunde man säga att alla behöver skapa sin egen religion. För en del betyder det att dessa färdiga paket som de organiserade religionerna erbjuder är fullt tillräckliga, medan andra behöver plocka det bästa ur alla världar och ha sin egna individuella religion. Åter andra har ett behov av att helt ta avstånd och endast fokusera på sådant som kan betraktas som verkligt och/eller vetenskapligt.

Jag tror inte att det någonsin är rätt av någon annan att “pracka på” sin tro på någon annan. Man kan prata om sin tro, man kan dela med sig och man kan ge råd och hoppas att andra kan ha någon nytta av det man delar. Men när man börjar anse att exakt såhär ska du tro, tycka och förhålla dig till din tro, så är man fel ute.

Jag vet i hjärtat exakt vad gud är och hur den påverkar mig. Jag behöver inte kunna förklara det för någon annan. Jag behöver inte ha några fysiska bevis på något, så länge mitt hjärta innehåller vetskapen om hur och vad jag tror på. Det som är sant för mig. Det är okej om du inte tror på något för att det inte finns bevis (för egentligen tror du på just det, att du behöver ha bevis för att kunna eller vilja tro) men klanka inte ner på mig för att jag inte behöver några bevis. Eller för att jag inte följer din syn.

Ganska ofta granskar jag min tro. Kontrollerar om min tro och mina värderingar fortfarande är aktuella. Speciellt när jag kommer över någons annans syn som konfliktar med min. Då kan jag med intresse och nyfikenhet vrida och vända på någon annans syn för att se om och hur den kan passa in i min. Behöver jag implementera detta? Finns det varianter som jag kan använda mig av? Eller var detta bara en kontrast som jag behövde bli medveten om?
Ibland reviderar jag delar. Som när jag kunde gå från att stenhårt hålla fast vid att tro på universum, till att acceptera att det är ju egentligen gud jag tror på. Jag anser dock fortfarande att det jag menar när jag säger gud, skiljer sig ganska mycket från vad man generellt menar när man säger gud…

Så. Nästa gång jag säger att jag har fått svar från universum, så betyder det inte att jag har hallucinerat ihop något. Det betyder bara att jag kanske hade slängt iväg en fråga ut i etern och senare fått en idé, sett något som hjälpte mig eller kommit över någon information som jag väljer att tolka som ett tecken på hjälp och stöd från universum. Och nästa gång jag säger “be änglarna om hjälp”, menar jag inte att du ska överge din livssyn och plocka upp min rakt av. Det jag egentligen säger är att jag själv har blivit hjälpt av det. 🙂