Åskväder

Kan inte sova. Lyssnar på åskväder på Youtube och tänker på den senaste tidens synchronicities och den röda tråden i min inre värld.

Det är fascinerande vilken nytta “total” acceptans kan göra. Jag tränar nämligen på att låta tankar och känslor komma och vara precis som de är, helt utan att förminska dem med logik eller mota bort dem av rädsla och obehag. De tankar och känslor som kommer tolkar jag helt enkelt som sanning. Jag låter dem också vara kvar tills de försvinner av sig självt. Mycket konstigt (men väldigt intressant!) har dykt upp i min tankevärld nu när jag bara låter bli att styra allt.

Det här sättet att hantera mitt inre väsen har hjälpt mig enormt. Jag förstår lite bättre varför en del återkommande känslor bara dyker upp ur egentligen ingenting ibland. De har alla sin orsak. Det är också mycket enklare att se mönster i mitt beteende och och hitta de små, små detaljer som alla pekar åt samma håll. Detaljer ur både dåtid och nutid som spinner vidare på samma trådar. Olika händelser, sammankopplade med varann via en enda gemensam stig, men ändå separerade som parallella linjer i ett rutnät.

Det här är delvis ett verktyg för att läka gamla sår, både sådana jag vet att jag bär på och sådana jag glömt eller trott att jag lämnat bakom mig för länge sedan. De där känslorna av värdelöshet, ångest och annat skit är mest gamla sår och annat skräp vars existens jag inte har tillåtit. Varje gång jag tillåter en känsla eller tanke att komma precis som den kommer, utan att täcka över den eller försöka transformera den till något annat, så blir allting mycket lättare. Att bara rakt av sätta ord på och erkänna för mig själv vad den underliggande sanningen är, tar udden av det mesta. Det är som att jag klär in mina demoner i mjuka fina dunjackor och gulliga fluff-vantar. De är hälften så skrämmande och kan inte riva alls lika hårt. Nästa steg är att strö lite glitter på dem och sätta på musik så att de kan dansa.

Det är där det blir jobbigt, när glittret ska fram. För visst kan jag utan problem glittra en bunt halvmetershöga små grinch-liknande demoner i fluffiga kläder. I tankarna. I verkligheten översätter glittret till handlingar som inte riktigt följer samhällets rutiner och påhittade regler. Don’t get me wrong, jag har inte mycket susning om exakt vad dessa handlingar skulle vara, men jag vet riktningen och den betyder att jag behöver kliva runt i väldigt stenig terräng. De sanningar jag precis har börjat våga låta mig veta, behöver i vissa fall uttalas högt också. Jag tror inte att jag är modig nog för det. Ännu.