Orkar inte ens komma på en synonym till trött

Jag är trött. Jättetrött. Det har varit en skräpig dag just av den anledningen. När jag inte orkar hantera livet så jävlas universum lite extra och ser till att det mesta går fel. Den ekologiska mjölken var slut i affären. Kvar fanns bara minimjölk och det går väl inte ens att dricka.

Sedan 1:a april är jag tillbaka på jobbet efter min sjukskrivning. Jag ska jobba 25% i en månad och sedan utvärdera om jag är kapabel till de ordinarie 50 procenten. Då resandet till och från jobbet är en väldigt stor energitjuv, så kom vi överens om att jag jobbar “normal”-långa dagar och bara har färre av dem. Ganska bra lösning, tyckte jag. Ända tills igår, då jag var så trött att jag inte orkade röra mig när jag väl kommit hem. Gårdagen var jobbigare än jag räknade med och det är orsaken till min helvetiska trötthet idag.

Idag har jag inte orkat. Något egentligen. Inte ens backa tillbaka till utmattad sjukskrivning. Det finns några jävla demoner i mig som kräver “bara lite till”. Var kommer de ifrån egentligen? Så jag har gjort, fast jag inte har orkat. Jobbat, pratat med människor, åkt buss, handlat… fast jag inte har orkat. Precis som förut. Det har gått långsamt i både tanke och handling. Exakt som förut. Det är som att jag har stått vid sidan av och tittat på hur någon envis jäkel bara ska lite till. Stått där och skakat på huvudet och tänkt att det är väldigt dumt att fortsätta när det är så tydligt att det inte finns ork idag. Idag borde jag ha lagt ner verksamheten och åkt hem och vilat. Men eftersom jag inte gjorde det, så har jag mått sämre än vad som var nödvändigt.

Det är som att det finns två delar av mig. En som bara ska vidare och en som har förmågan att se den ärliga och verkliga sidan av situationen. Den senare av dem var klartänkt nog att be om en lunchpromenad. Det var så nyttigt att bara komma ut en stund och lufta huvudet. Jättetack Johanna, för att jag fick vara precis så dramatisk och orimlig som jag behövde vara just då. Jag fick ur mig all frustration som jag behövde få ut. Att ärligt sätta ord på det som kändes var väldigt nyttigt, upptäckte jag. Hela den promenaden gjorde att jag orkade ta bussen hem och dessutom handla lite på vägen. Den gjorde också att jag inte bröt ihop av förtvivlan när mjölken var slut, utan ställa mig på sidan av och se att det faktiskt är så att min trötthet och mitt humör är stora orsaker till hela den skräpiga känslan idag. Universum levererar bara händelser som redan förväntas, alla dessa “så typiskt” och “det fattas bara…”

Så, nu ska jag vara tacksam och glad över det som inte har gått fel idag. Ungarna kommer en och två dagar tidigare än vanligt. Syrran och tanten är hemma igen. Jag har helt underbara vänner. Jag älskar er.

Tacksamheten sträcker sig också till kylen och innehållet där. Ska vi våga tro på att matlagningen flyter på utan bekymmer nu då? 🙂