Läkning genom musik

Hjärtat snördes ihop, en stor sorg lade sig i bröstkorgen och gråten kom helt automatiskt. Känslan av att detta hörde till det förgångna var tydlig, men inga specifika minnen uppenbarade sig. Det var bara en stor sorg och vissheten om att den hör ihop med en specifik person som jag en gång kände.

Min avslappningsövning inför sovdags avbröts abrupt. Jag valde en spellista med akustiska versioner av vackra låtar att slappna av och somna till och en cover på “My heart will go on” triggade igång den nämnda reaktionen. Jag blev förvånad, för jag visste inte att jag hade några känslominnen kopplade till denna låt. Jag visste heller inte att jag fortfarande bar på sorg gällande den personen och den tiden av mitt liv. Jag trodde att jag hade sörjt klart.

Att det ligger sorg i mig som bubblar upp till följd av någon musiksnutt är egentligen inte ovanligt. Det händer då och då, men på senare tid har frekvensen ändrats till oftare och minnena blivit mer tydliga. Förut var det bara sorg som behövde komma ut, utan att jag egentligen förstod varför. Nu vet jag ofta vilken känsla det rör sig om och vilken period i livet den hör till.

Förra gången var det en liten, liten, liten “obetydlig” scen i en film som utlöste känslor av längtan efter upplevelser jag tycker mig ha missat. Nu var det en låt som drog fram en gammal låda med sorg som inte är glömd. Det pågår bearbetning. Rensning i stor skala. Det är nu det ska läggas till rätta. Det är nu jag ska gå in i känslor. Identifiera dem, acceptera dem och tillåta dem att finnas. När jag gör dessa övningar av acceptans och närvaro får jag en känsla av att vara totalt skyddad. Jag förstår samband mellan olika händelser, känner närheten till universum och vet att jag inte behöver gå igenom saker ensam.

Efter att ha suttit en stund i känslan igår blev det tydligare varför den sorgen kom. Vilken situation och vilken “förlust” den berör. Det blev tydligare att sorgen bara var en liten del, den största orsaken till att den gömda lådan med känslor uppenbarade sig nu, var skuld. Det finns rätt mycket skuldkänslor kvar hos mig. Jag sårade. Ganska ordentligt, kan jag tänka mig. Jag sårade och jag har inte bett om ursäkt. Skuldkänslorna var de som behövde bearbetas nu. Sorgen bestod mest i frågan: Vad hade hänt om jag valt annorlunda den gången?

Den frågan var lika väsentlig som att inse skuldkänslorna. Det var inte svaret på frågan som var viktig, utan frågan. Och insikten om att jag inte kunde välja annorlunda den gången. Jag hade inte förmågan. Att förstå att jag på den tiden saknade förmågan att välja annorlunda, tillåter mig att släppa de skuldkänslor jag burit på.

Flera gånger de senaste två veckorna har jag drömt om den här personen. Riktigt verkliga drömmar, där jag upprepade gånger tänker hur märkligt det är att drömmen är så verklig. När jag vaknar så finns det inte mycket exakta minnen kvar av drömmarna. Ett par korta ögonblicksbilder och en behaglig känsla. Som om vi har spenderat drömmen till att prata ut. Diskuterat igenom saker och kommit fram till ett ömsesidigt förlåtande.

Jag är glad för den känslan. Den tillåter mig att tänkta tillbaka med kärlek och tacksamhet.