Blod, blod, blod

Det behövdes inget blod i alla fall. Phu! Vilken tur! För det var en ganska läskig tanke, att få någon annans blod i min kropp. För blod, det får man ju när man är allvarligt sjuk eller skadad. I min värld är jag ganska fri från allvarliga skador och sjukdomar.

Tur var också att läkaren på akuten var mycket lugnare och noggrannare med förklaringar än familjeläkaren. För gårdagens telefonsamtal gjorde absolut inget annat än att skapa en hel massa rädsla. Och sorg. Och ensamhet. Massor och massor av ensamhet.

Igår eftermiddag var jag till familjeläkaren för att få klarhet i denna huvudvärk som envisas med att hänga över mig. Prover togs och jag fick en ny tid nästa vecka för nytt blodtryck och provsvar. Senare på eftermiddagen ringer läkaren och meddelar att ett av proverna visade så lågt värde att jag måste åka till sjukhuset och få blod. Jaha? Vad betyder det? Vad beror det på? Är det livshotande? Vanliga orsaker till låga blodvärden var rikliga menstruationer och blödningar i mage och tarmar. (Lite googlande avslöjade att även cancer och njursjukdomar kunde vara orsaker, samt brist på en drös med olika ämnen, tydligen.)

Jag blev rädd. För det hade jag ju inte väntat mig. Ja, säkert skulle det vara mindre avvikelser någonstans, för något orsakar huvudvärken. Men att det skulle bli så “bums, måste åka in direkt på morgonen och få blod”-allvarligt var jag inte beredd på. Jag kände sorg för att jag inte alls fattat att det var så här illa. Besviken på min kropp som inte meddelat mig att det var så illa. Och besviken på mig själv för att jag inte har hört vad kroppen sagt. Jag som tyckte att jag lärt mig att vara så lyhörd och att tolka så bra, men uppenbarligen inte då. Jag kände mig ensammast i världen. Vem skulle jag dela med mig av min oro till? Fanns det någon tillgänglig nu? Skickade iväg ett par sms, utan att få någon vettig respons. Alldeles ensam med min oro… Bland fina vänner på facebook hittade jag förståelse och tröst. Tack, jag behövde det verkligen.

Jag försökte fokusera på positiva saker. Inte oroa mig för något som inte var fakta. Be änglarna om hjälp och healing. Släppa iväg oron till universum och ägna mig åt positiva affirmationer. “Jag MÅR bra. Jag ÄR frisk. Min kropp HAR förmågan till LÄKNING.” Pläh! Jag behöver definitivt öva en hel massa på det där med positivt tänkande, kom jag fram till. För oavsett orden jag använde, så fanns där känslor av rädsla, sorg och ensamhet. Och jag vet inte alls om affirmationer höjer några frekvenser när den ärliga och äkta känslan vibrerar lågt…

Oroskänslorna, som denna gången var av en helt annan karaktär än mina mina “vanliga”, gick inte över förrän jag hade träffat läkaren. Kanske var det just ovissheten om precis allt i situationen som gav den extra kraften till oron. Sköterskorna på akuten spekulerade i var jag skulle få transfusionen, på akuten eller på avdelningen. Var det verkligen normalt att jag andas så få som 7-8 andetag i minuten? Kanske finns det myomer i livmodern som orsakar extra blödningar.

Nå. Läkaren var duktig och lugnande. Även om jag inte riktigt kunde svara på hans frågor. Hur länge har jag varit trött? Jag vet inte. Alltid? Blir jag andfådd? Ja, när jag rör mig, men så har jag en massa extravikt att bära på också. Har jag ont i magen? På andra ställen? Jag vet inte. Jag har ont lite här och där, lite för det mesta. Vissa smärtor så länge att jag inte ens längre känner dem. Blöder jag? Ja, nästan alltid! Det var den enda frågan jag visste svaret på. Gårdagens blodvärde på 85 var inte så allvarligt låg, sa han, och om det berodde på järnbrist till följd av överdrivet mensande så skulle det räcka med tablettbehandling. Inget blod skulle behövas.

En timme senare bekräftade provsvaren att det låga blodvärdet (som hade sjunkit till 80) orsakades av järnbrist. Sannolikt på grund av den där jävla livmodern som släpper ifrån sig innehåll hela tiden. Eftersom jag inte är direkt påverkad av detta, så behövde jag inte få någon annans blod. Fick folsyra och järntabletter som ska korrigera upp hela det här, och en remiss till kvinnokliniken för vidare utredning.

Det är ganska IRONiskt (hahaha!) att jag efter att ha gnällt om mediciner och läkemedelsindustrin i förra inlägget, nu sitter här med 200 rykande färska tabletter i full färd med att knapra i mig… Nu när jag tänker efter så hade jag ju uppskattat att få någon slags kostråd eller liknande, som sällskap till tabletterna. Jag accepterar den här behandlingen för att hela situationen skrämde mig ordentligt och jag fattar att det behövs just nu, men vore det inte ganska bra att bli pekad i rätt riktning när det gäller sätt att tillföra kroppen dessa ämnen även utan tabletter?

Jag glömde fråga om det går att uttyda hur länge jag har dragits med järnbrist. Hur mycket av de svårigheter jag upplever i vardagen är orsakade av den?

Nå. Nu ska jag vila resten av dagen. Är helt slut av allt oroande.