Alternativtankar

Det är inte ett sammanträffande att jag plötsligt började tycka om skålar av keramik, att jag sakta bytte ut mina plastbunkar och skålar mot porslin och att jag började föredra köksslevar i stål eller trä. Det var inte en slump att jag började dras till ekologisk mat. Inte heller är det en slump att det numera lutar lite åt vegetariskt och ganska mycket fröer och nötter.

Det har hela tiden varit min kropp och mitt undermedvetna som har lett mig bort från sådant som är mindre bra eller direkt skadligt, och istället pekat mig i riktning mot sådant som är lite bättre.

Jag har fascinerats av detta mönster ganska många gånger. Det är så häftigt att kroppen bara vet vad den behöver och vad den inte vill ha. Det gäller att lyssna bara. Att jag vill ta upp detta och skriva ner den monolog som har snurrat i huvudet i flera dagar, beror på att jag nu är irriterad på hur människor, som lyssnar på kroppen och känslorna, blir behandlade när de yttrar sina resonemang.

Flera gånger den senaste veckan bara har jag sett hur människor hånas på grund av att de inte tänker som “alla andra” när det kommer till medicinska beslut. De flesta av den gångna veckans diskussioner har handlat om vaccin, men jag har även sett samma mobbning av alternativmedicinanhängare. Så för det första: Vad i helvete ger folk rätt att dumförklara människor som tänker annorlunda än den lilla lådan tillåter? Är det verkligen upp till någon grupp som anser sig “upplysta” att håna andra människors orsaker till sina beslut? Skärpning. Vuxna människor!

När det nu var vaccinerna som drog mig in på den här linjen, så vill jag prata om dem först. Generellt är jag varken för eller emot vaccinering. Min hundraprocentiga ståndpunkt är däremot att det är upp till varje individ att besluta om denne (och barnen) vill vaccineras eller inte. Varje människa ska ha rätt att avstå om de så väljer.

Det jag också har reflekterat över är att för mig personligen inte är så självklart längre, att utan vidare vaccinera sig själv och sina barn. När barnen var små hade jag en annan inställning. Då funderade jag inte ens. Klart att ungarna skulle vaccineras med det som erbjöds. Samma med svininfluensavaccinet, ingen som helst tvekan. Idag är jag inte så säker på om det hade gått så lättvindigt till.

Idag har jag ett annat perspektiv. Nu kan jag inte bara lita på att den vätska som finns i sprutan faktiskt gör det den ska och endast det den ska. Ska jag bara lita på hela kedjan av händelser som leder till sticket är bra för mig? Jag har aldrig sett några, för mig tillräckliga, bevis på att detta skulle vara nyttigt. Vem vet vad som egentligen stoppas i den sprutan? Jag vet inte. Och jag vet inte om den informationen som ges är hela sanningen. Det har exempelvis aldrig gjorts några tester för att kontrollera om preparatet hjälper just mig. Ingen vet heller hur jag reagerar på preparatet, för ingen har kontrollerat om MIN kropp kan hantera allt det. Och ingen har definitivt testat om mina barns kroppar kan hantera allt det. Helt ärligt, så skulle jag nog se ett vaccin på samma sätt som vilka andra tillsatser som helst. Om jag får välja fritt, så undviker jag dem så mycket jag kan…

Lite samma funderingar har jag om mediciner överlag. Min erfarenhet av läkare är att de gärna skickar fram tabletterna först. Nej, det är inte fel att medicinera om man nu blir hjälpt och känner tillit till det. Men jag gillar inte att det ska kastas fram tablett efter tablett, helt utan att orsakerna utreds.

Min läkare vill hela tiden ge mig alla möjliga mediciner, trots att jag många gånger meddelat att jag inte vill ha något. Speciellt någon som vi inte med säkerhet vet kommer att hjälpa mig. Hon är inte intresserad av att hitta orsakerna till mina bekymmer, eller ge mig några råd eller tips om metoder. Hon ska bara ge tabletter. “Så du är bipolär? Här har du Seroquel.” Jag avböjde först, men hämtade ändå ut den svindyra medicinen. Jag kunde dock inte stoppa in någon tablett i munnen. Jag försökte flera gånger, men det tog emot. Det var fysiskt svårt att få in tabletten i munnen. Det fanns ju en anledning till det. Logiken sa att ge tabletterna en chans. Kanske skulle de hjälpa. Kroppen sa STOPP, jag vill inte! Klart och tydligt. I hear you.

“Jaha, du har ökad ångest? Här har du Propavan!” Även de ligger numera i skåpet. Även dem kände jag starkt motstånd till. Kroppen säger att den inte vill ha, och jag måste lyssna på den. För behöver jag verkligen mota bort ångesten? Om de tabletter jag kände mig bekväm med inte längre fungerar, kanske det är dags att fundera på om ångesten ska medicineras bort över huvud taget? För jag behöver ju faktiskt inte mota bort ångesten. Den är skitjobbig, ja. Men ångesten är bara ett symptom på något annat. De tabletter som har till syfte att mota bort ångesten kommer aldrig att ta bort orsaken till att ångesten ens kommer. Dessutom har jag förlikat mig med tanken på att stanna hemma de dagar ångesten härjar som värst. Jag är okej med det, nu behöver bara resten av världen acceptera samma sak.

“Svårt att sova, säger du? Prova Imovane. Det är beroendeframkallande, men om du inte tar varje dag, så ska du inte bli beroende… sen får vi se hur det går att sluta med tabletterna.” Nej, tack! Jag tänker inte utsätta mig för risken att bli beroende av nå tabletter. Dessa har jag inte ens hämtat ut, för jag vet att jag aldrig kommer att ta dem.

Min ovilja att stoppa i mig allehanda mediciner beror på tre saker: (1) Min kropp säger klart och tydligt ifrån. Varken den eller jag vill ha diverse onaturliga och konstiga preparat simmandes runt i onödan. Varken den eller jag vill riskera alla möjliga och omöjliga biverkningar. För inga av de utskrivna preparaten har heller testats på min kropp, så jag kan inte anta att biverkningarna begränsas till den lista som bipackssedeln tar upp. (2) Samtliga dessa preparat behandlar bara symptom. De hjälper inte ett dugg mot orsakerna. Ytterligare en anledning till att låta bli riskerna med biverkningar. (3) Om jag dessutom kan gå emot “dem” som bidrar till samhällets tyranneri, så gör jag gärna det. Jag ser läkemedelsindustrin som en av tyrannerna och låter gärna bli att ge dem pengar om jag kan.

Jag har många gånger fått bevis för att jag mår mycket bättre av att lyssna på min kropp än att lyssna på läkaren. Min kropp berättade för mig hur jag enkelt kan bota sömnlöshet genom att sätta väckarklockan på ringning. Min kropp berättade för mig att jag kan lindra min huvudvärk genom att dricka te på gurkmeja och ingefära. Och efter att idag har läst om magnesiumbrist kan jag plötsligt förstå suget efter cashewnötter.

Vad jag vill säga här är att jag är övertygad om att en kan rätta till problem i kroppen genom att följa riktningen som den pekar ut. Ett sug efter något kan visa vägen till ett ämne som kroppen för tillfället har brist på. Avsmak och motstånd kan signalera att det inte är bra för kroppen att få i sig det. Bara en magkänsla, ett vetande utan några egentliga grunder, är alldeles tillräckligt för att basera sina beslut på. Vägen som man väljer behöver inte alltid vara den som består av tabletter, mediciner och vaccin. Det behöver inte vara vägen som valts av samhället, med sitt behov av att styra in alla i förutbestämda fack med färdiga etiketter. En kan välja en annan väg och den kan vara helt rätt och väldigt läkande ändå.