Hat

Den senaste veckan har jag tydligen behövt lära mig saker om hur hat ska bemötas. Flera gånger denna vecka har jag i olika forum stött på människor som sprider nedvärderande åsikter om andra människor. Hat, alltså.

Två av dessa situationer har fått mig att ilskna till riktigt rejält. Båda handlade om nedvärdering och spridande av antaganden utan grund och påhittade uppgifter om människor i väldigt utsatta situationer. Det ena tillfället om dem som har invandrat hit och det andra om de som sitter utanför affärerna och tigger. Jag blir alltid störd och irriterad när folk vill sprida sina unkna åsikter om medmänniskor, men ibland tänder jag till lite extra och blir rent ut sagt skitförbannad.

I de två exempel jag tänker på nu är orsaken till den där extra gnistan att hatet uttalades av personer som har det väldigt gott ställt. Människor som alldeles tydligt tjänar flera hundra tusen per år och sannolikt inte behöver (under denna livstid) uppleva tvånget att lämna sina hem på grund av konflikter eller fattigdom. Jag blir lite extra förbannad när folk som lever i ett samhälle där rädslan för att bli dödad inte behöver existera, inte kan expandera sin hjärnverksamhet tillräckligt för att ha förståelse för att det finns människor vars verklighet är annorlunda. Jag blir extra förbannad när folk som – förutom att ha tillräckligt med pengar till att betala för sitt boende, mat och kläder, även har massor över att lägga på prylar av varierande onödighetsgrad, inte kan uppvisa det minsta förståelse för att så är det inte för alla i denna värld.

Varför är det så? Vad beror det på att en person som lever tryggt och rikt, ser ner på och svartmålar människor vars liv alldeles uppenbart är i spillror? Varför finns behovet av att publikt sprida dessa nedvärderande åsikter och den negativa människosynen? Är det rädsla? Är det skuldkänslor? Eller finns det verkligen inget annat bakom än självbelåtenhet och hat?

Jag läste någonstans (minns nu inte vart… kan det ha varit min nuvarande favoritbok tro?) att sådana som är riktigt rika (och då menas de som är rika enligt allas mått) och sådana som tar beslut som direkt eller indirekt påverkar andra negativt ofta behöver isolera sig för att slippa se eländet som faktiskt är verklighet för väldigt många. Är det sådant som ligger till grund för dessa beteenden? Att det finns både en skuldkänsla som säger “ojoj, här har jag det så bra medan de här andra knappt överlever” och en rädsla som befarar att “invandrare kommer och tar alla resurser så att jag måste ge upp mina bekvämligheter” och/eller “alla tiggare hör till en liga som bara lurar naiva, bäst att jag håller i mina pengar så att jag inte måste ge upp mina bekvämligheter” och sedan uppmanar man andra att hata på samma sätt så att man inte behöver stå där ensam med sina nedvärderande vanföreställningar. Är det så det är?

Jag vill inte utsätta mig för ruttna åsikter och småsaktigt beteende, så jag tar avstånd från personer som uppvisar sådana. Ibland genom att tala om att det inte är okej att trycka ner andra människor (mer eller mindre aggressivt). Ibland genom att lämna platsen och personen fysiskt. För jag orkar verkligen inte ha folk med skräpig människosyn i mitt liv, inte ens korta stunder.

Idag förstod jag dock att jag kommer att fortsätta reagera med ilska när jag stöter på hatfyllt och ondsint beteende, tills jag lär mig att bemöta det med kärlek. Jag har ganska mycket jobb framför mig…

Nu ska jag utnyttja en instans av organiserat tiggeri och donera en hel massa kläder till nyanlända. 🙂