Nu har jag gråtit på jobbet igen

Jaha. Så kom den dagen då jag måste ge upp en skvätt och sluta stångas mot den där jäkla betongväggen. För den tänker uppenbarligen inte ge vika. Det är inte längre möjligt att bara bita ihop och köra på. De där extrakrafterna, de lånade krafterna finns inte mer. Det fungerar inte längre att vrida på pusselbitarna och testa olika varianter bara för att komma en liten, liten bit till. Jag kan inte längre hantera det stressiga helvete jag upplever.

Jag hade hoppats att hitta en fungerande ventil innan det kom till det här, innan jag var tvungen att ge upp lite grann. Jag hoppades att min envishet skulle vinna. Jag ville slippa erkänna mig besegrad av något så fjantigt och meningslöst som utmattning. Utmattning! Jävla helvetes fenomen.

Varför har jag trott att om jag är medveten om problemen så kan jag hantera dem? Varför har jag inte lyssnat när både kroppen och knoppen har vrålat sig hesa? Jag har ju känt igen symptomen. Egentligen. När jag tänker efter. Men jag har hela tiden tänkt att det finns utrymme kvar. Än är det en bit kvar tills alla resurser är slut. Än hinner jag justera saker och hitta just det som hjälper mig att hantera vardagen. Förra måndagen hade jag fyra centimeter kvar. Idag tog sträckan slut. Det finns inget mer utrymme.

Sårbarheten är för stor för min kapacitet, eller stresspåverkan är större än sårbarheten kan hantera, eller hur det nu var min psykolog sa det. För mycket skit, för lite städredskap helt enkelt.

Så nu är jag sjukskriven på heltid en stund. För i morse kom den där äckliga droppen som fick helvetet att rinna över. Ingen stor grej egentligen, om man låter logiken styra. Jag glömde äta frukost. Gick runt här hemma på morgonen och var så nöjd över att vara klar för avgång en halvtimme tidigare än vanligt. Satt på bussen och funderade varför jag mådde så illa, sittandes längst fram med åksjukearmbanden på och allt. Inte förrän jag skulle kliva av bussen insåg jag att jag hade glömt frukosten.

En glömd frukost i sig är inget att hetsa upp sig över. Tillsammans med alla andra tecken och symptom var det tillräckligt för att peta igång de stora varningsklockorna. Den glömda frukosten gav upphov till så mycket rädsla och andra skitkänslor att jag inte längre kan bortse från faktum. Det räcker nu.