2015 – Kirsi.se

A lonely Christmas moon

The full moon, isn’t she beautiful tonight?

For a long time I’ve felt drawn to the moon. I used to be scared. Of the moon, the night sky and the darkness. Scared of all that is greater than me. But not anymore, now I find safety and comfort in the darkness and in the moonlight.

Whenever I feel insecure and send out a thought to the universe, asking for support, the response is often that I catch a glimpse of the moon (even in daytime). I interpret it as a confirmation, “I am here, with you. Always.”

The moon is always beautiful, but tonight she’s amazing. A lonely Christmas moon. A lonely soul and a lonely moon. There’s a connection. We are one.

It’s storming bad outside, raging really. Poetry is rushing around in my head. But the moon is calm and so, so beautiful. And the heart is calm. We are one.

I always meditate at full moon. In the same way that I lay out my crystals in the moonlight for “charging”, my intention is to connect with the moon, to raise my vibration and collect some of those feminine lunar energies.

The meditation today was powerful. This moon really is something special.

Positiva ensamhet!

Det är ganska intressant att de flesta reagerar ifrågasättande när jag meddelar att jag vill vara ensam. Jag väljer att vara ensam. Frivilligt.

Det är okej. Det är okej att vilja vara ensam. Det är inte synd om mig för att jag är själv, inte när det är något jag väljer. Ensamhet kan göra riktigt ont, när den är ofrivillig och när en betraktar ensamheten som ett tillstånd som inte borde vara. Jag har sådana stunder också. Men idag, och denna jul, är inte en sådan stund.

Jag är introvert. Ett av “symptomen” för introversion är behovet av ensamhet. Det är när jag är ensam som jag laddar mina batterier, samlar ihop mig och återhämtar mig från samröre med andra människor. Varje dag behöver jag ta tid för mig själv. Mängden egentid varierar beroende på mängden sociala sammanhang och mitt allmänna mående, men det är nödvändigt att dagligen få tillfällen då jag inte behöver ha någon slags aktiv kontakt med någon.

Det är vid stunder som denna som jag är lyckligast. Ensam i ett mörkt vardagsrum, omgiven av en kraftfull och varm känsla av trygghet. Här finns allt jag behöver just nu. Här finns bara jag och den högljudda tystnaden (Javisst, lyssna på tystnaden någon gång. Den låter mer än bruset.), här finns inga krav på att ge någon annan uppmärksamhet.

De människor jag trivs bäst med är de som tillåter denna ensamhet i sällskap med dem. Eftersom tystnad och ensamhet verkar vara alldeles förbjudet, så är de flesta väldigt obekväma med tystnad i grupp, men det finns de som vet att det inte alls är nödvändigt konstant få sin existens bekräftad av någon annan. Kanske är de också introverta? Jag vet inte.

Förra året planerade jag ensamhet på nyår. Mina planer ändrades lite, och det var jag tacksam för. Men det var lite samma sak då, när jag meddelade att jag hade för avsikt att vara ensam. Det fanns ganska gott om erbjudanden att fira nyår med folk. Jag vill tro att välvilja är orsaken till att erbjudande om sällskap är folks spontana reaktion på ordet “ensam”.

Nu planerar jag ensamhet över jul och det är inte ett dugg synd om mig. Varje gång jag har sagt det högt har responsen varit ett förvånat ifrågasättande eller en inbjudan till julfirande. Det sistnämnda är såklart väldigt gulligt och jag är tacksam över att vara omgiven av så gulliga människor. Men det är också jobbigt och aningen irriterande att gång på gång behöva försvara och förklara. Jag vill inte delta i julfirande och jag vill inte ha sällskap. Är det så tabu?

Ibland får jag lite vibbar som säger att jag borde vara tacksam över att ha en stor familj som jag kan umgås med och fira högtider med. Att jag behöver ha ensamhet eller inte vill vara delaktig i situationer som sannolikt skapar stress och/eller triggar ångest är inte synonymt med otacksamhet. Jag har en fin familj och det är jag väldigt tacksam för.

Nästa gång ska jag testa att säga att jag väljer ensamhet av religiösa skäl. Kanske känns det bättre då? 🙂

moon2

Händelserikt

Något har hänt. Med mig alltså. Det har skett en förändring som jag inte riktigt kan spåra. Jag vet inte exakt vad det var som hände, inte heller är jag helt säker på när det skedde. Kan det ha varit vid förra nymånen, för tre veckor sedan? Ibland tar jag hjälp av nymånen när jag vill få igång saker, och nu när jag tänker efter så kan det mycket väl vara så att jag bad om assistans med att ta mig ur begränsande tankar och andra hinder… Jag minns inte.

Men det är min upplevelse att det är precis det som har hänt. Något har fallit av mig. Lite som att jag har tagit av mig en tung och jobbig kappa. Borta är en stor del av den där rädslan som brukar sitta i mitt bröst och i mitt huvud och peka på allt som en möjligtvis kan vara rädd för. Den där radarn, som jag länge har navigerat efter, verkar ha gått sönder. Plötsligt kan jag kliva ur förarsätet, titta på världen omkring mig och se att det är oändligt. Och utan vidare kommer känslan att jag kan uträtta vad som helst.

Det är också lite åt det hållet jag har svävat. Jag har gjort allt möjligt som jag vanligtvis undviker efter bästa förmåga eller som ger mig enorm ångest när jag måste genomleva det. Det har dykt upp situationer som jag bara säger ja till, på grund av att det vanliga obehaget i kroppen inte gör sig hörd. Ingen direkt oro har funnits. Inte några högljudda tankar som säger “Men hallå, tänk lite nu på allt som kan bli fel”. Inga spontana signaler som panikartat tjuter “FARA! FARA! FARA!”

Det har rört sig om småsaker. Som att gå till affären utan brillor och lurar eller att kommentera och argumentera hejvilt på det där internetet – en syssla som jag vanligtvis begränsar till “trygga” små ställen, eftersom den annars är förknippad med en hel massa ångest och minst tusen korrekturläsningar innan något postas. Det har också handlat om stora saker som att leda en studiecirkel/språkcafé och att åka tåg till Stockholm för att träffa en helt okänd människa. Jag ska berätta om studiecirkeln i ett eget inlägg när jag orkar skriva om det. Nu vill jag prata om Stockholm, eftersom den berättelsen innehåller så många olika moment som vart och ett ensamt vanligtvis hade orsakat väldigt mycket obehag och ångest. Så sent som i oktober hade jag inte gjort den resan. Den hade orsakat sängläge i flera dagar. Nu var det inga problem. Jag kände inget motstånd när jag köpte tågbiljetter. Det fanns ingen märkbar oro eller nervositet vid tanken på att befinna mig bland hur mycket folk som helst, på ett okänt ställe, med en okänd människa. Med ett stort lugn kunde jag iaktta att hela förfarandet – från planering till verkställande, mest bestod av häpnad över att alla tankar och känslor, som normalt utgör stora hinder för mig, inte alls var närvarande.

För mig var det stort, hela den dagen. Jättestort. Jag åkte buss och tåg helt frivilligt, utan vare sig hörlurar eller solglasögon på. Utan obehagskänslor och ångest. Jag pratade lite med kvinnan bredvid mig på tåget. Jag gick till och med på toa på ett fullsatt tåg! Det vill säga, jag reste mig upp så att alla såg mig, irrade iväg åt det håll jag hoppades att toaletten låg, kissade och gick hela vägen tillbaka till min plats. Road av tanken på att inte alltför länge sedan hade jag valt att vara kissnödig.

Jag hade förväntat mig att allra senast när jag kliver av på Stockholms central, skulle någon form av obehag inträda. Men nej. Det där märkliga, imponerande lugnet hade fortfarande övertaget. Skönt. Jag var alldeles avspänd när jag försökte navigera mig fram till vart jag nu skulle. Jag kunde obesvärat stanna till i flödet av människor och stressfritt se mig om för att se om jag hittade vettiga landmärken. Jag beslutade mig att stå still en stund, för att inte bli stressad av all rörelse. Jag ställde mig vid sidan av den värsta strömmen, men ändå inte alls så långt in i något hörn som jag brukar föredra. Inte heller pillade jag på min telefon, mer än för att sammanstråla med personen jag skulle träffa.

Vi satt på något litet café och pratade väldigt länge. Jag med ryggen mot folk. Med ryggen mot! Det är stort. Att ha folk bakom mig är väldigt otäckt, så det brukar jag undvika bestämt. En del av att jag har vantrivts på flera arbetsplatser är att jag inte har kunnat ha mitt skrivbord så att jag har en vägg bakom mig. Men där satt vi, jag och en okänd (men ändå på något vis väldigt bekant) människa, och pratade öppet och hejvilt om personliga saker. Nå, jag lyssnade mer än pratade, men ändå! Okänt folk, I don’t really do that.

Efter timmar av samtal började jag känna lite oro komma krypande. Rastlösheten gjorde sig påmind och vetskapen om att alla människor är bakom mig började vara besvärlig. Ytterligare en gång upptäckte jag hur folk vid de andra borden hade bytts ut utan att jag hade registrerat det. Jag märkte att jag inte förstod något alls när jag läste en text. Bidragande orsaker till att jag blev väldigt självmedveten och saker drogs igång. Sen hade jag ju exponerats för massor av intryck hur länge som helst, så det började väl bli för mycket. Mina små försök att hitta lugn misslyckades och viljan att fly började bli påtaglig. Jag blev då erbjuden att få hämta stillhet och trygghet i de ögon som tittade på mig. Först förstod jag inte vad som menades, men så dök det upp svaga minnesbilder om att jag nog har hört talas om sådana övningar…

Det var en intressant erfarenhet att bara sitta och titta in i ett par ögon under en väldigt lång stund. Det var en upplevelse där väldigt mycket pågick, men där det ändå var alldeles tyst och stilla. Lite grann som att sitta i stormens öga, tänker jag. Det var som om universum kröp nära och slöt sig omkring och höll stormandet på en armlängds avstånd, som en skyddande bubbla fylld av trygghet. Det var läskigt men ändå spännande och lockande på samma gång.

Det är skrämmande att vara synlig, att bli sedd. Det kändes som att varje liten vrå av mig blev synlig. Allt som jag föredrar att behålla för mig själv, som jag aldrig vill visa någon annan, det blev på ett sätt iakttagbart där i universums lilla bubbla. Som om alla kunde se, även om det bara var (mig veterligen) ett par ögon som tittade. De orden uttalades också: “Nu kanske du blir mer sedd än någonsin tidigare.” Det var så mycket som pågick. Lugn och stabilitet i ögonen. Dem var jag inte rädd för. Jag var rädd för det som skulle synas i mig. Det som jag inte låter någon se.

Någonstans i huvudet drog nödsignaler igång. Abort mission, abort mission! BEE-DOO-BEE-DOO-BEE-DOO!! Det ryckte och slet i mig. Petade och tryckte. Viljan att fly, önskan att låta det obekväma bestämma, tankarna om att det här är läskigt. Det var som om alla smådjävlar sprang runt i panik och snubblade över varandra. “Vad ska vi göra? Vad ska vi göra? Vad ska vi göra?” Min kropp registrerade och var fullt medveten om all rörelse omkring, utanför bubblan. “Glöm inte att du vill fly nu!” Men ändå drogs jag liksom till lugnet. Det fanns en del av mig som så gärna ville slippa alla miljoner rädslor som hoppade och studsade och krävde uppmärksamhet. Jag gjorde många olika försök att ta till mina flyktvägar och avbryta. Men varenda gång jag tittade upp så fanns lugnet och stabiliteten tillgängligt. Kan inte annat än beundra tålamodet och ihärdigheten där.

När man tittar länge i någons ögon, så händer det tydligen att det man ser förändras. Allt runtomkring tonade bort – håret, ansiktet, bakgrunden, allt. Det var bara ögon kvar. Senare tillkom det färger och svävande mönster som jag inte riktigt kan förklara. Det var intressant, och lite trist att jag vid det laget var så obekväm att jag inte riktigt kunde tillåta mig att känna vad allt jag såg handlade om. Jag skulle vilja testa den här övningen någon gång i en lugnare och tryggare miljö. Who wants to try??

Jag behövde verkligen ha det där mötet. Jag behövde uppleva att jag klarar av att göra allt möjligt. Och som en kontrast till att hela dagen gick så smidigt, så stötte jag på en gammal arbetskamrat på tåget hem. Från att ha spenderat timmar till att relativt avslappnat umgås och prata med en främmande person, till en människa som jag tidigare har delat ett par år av vardagar med, där bara det absolut nödvändigaste småpratet skar som en trubbig kniv av obehag i magen. The torture of small talk. Märkligt. Det är sådana här saker jag går runt och tänker på…

Ensam i mörkret

I mörkret och tystnaden kommer de. Tankarna. De som gärna vill hindra sömnen. Tidigare var jag rädd för dem. De där tankarna. De där obekväma, ältande tankarna. Jag var rädd för dem och undvek dem efter bästa förmåga, tills jag insåg att det var i mörkret och tystnaden som min själ försökte göra sig hörd.

Alldeles för länge har jag suttit i denna trånga lilla fågelbur. Alldeles för länge har jag tillåtit mig att begränsas av detta fängelse. För länge. För länge har jag levt som en person någon annan har format. För länge.

Jag valde egentligen inte själv att vara den jag var. Jag valde inte att förändringen skulle påbörjas och jag valde egentligen inte heller den jag har blivit. Men jag välkomnar så varje liten del av den. Jag är så tacksam för hela min resa – ända från början, till nu.

Förändringen började för länge sedan. Den pågår fortfarande. På olika sätt, från många olika håll pågår ett sönderfall. Resterna av den jag en gång var håller på att rasa, en byggsten i taget. Ibland sker det i stillhet. Något enstaka gruskorn faller sakta ner och tillåter ytterligare en bit av min själ att bli synlig. Ibland är det mer dramatiskt. Explosioner som spränger bort stora stycken av berg. Urberg. Sådant som alltid har funnits där.

Det är med stor upprymdhet och nyfikenhet jag ser på den pågående förändringen. Sakta, sakta lär jag känna en helt ny Kirsi. En som jag inte visste fanns. Långsamt märker jag hur gamla tankemönster gärna vill ställa till med en föreställning som visar sådant som alltid har visats. En show som genom att nedvärdera försöker skapa osäkerhet. Det lyckas inte så ofta längre, för där bakom finns någon som är mycket starkare. Säkrare. Gladare, lyckligare och med så mycket kärlek att det väller över.

Där finns den jag skulle vara. Den jag alltid har varit, även när jag inte visste om det.

Jag slåss inte längre mot tankarna. Eller stillheten. I mörkret, när det är tyst, hittar jag mig själv.

stillheten

Rynkiga ögon och stor mage

Få saker ger så mycket tillfredsställelse som att få uppleva resultatet av ett hårt och långvarigt arbete. Att verkligen känna skillnaden mellan då och nu, är något som ger upphov till en tung känsla av ett ljudlöst “JA!!” i maggropen. Varje dag stöter jag på något litet korn av bevis som påminner mig om att livet inte alltid har varit såhär. Jag har inte alltid varit som jag är nu. Det har varit mycket sämre. Jag har mått mycket sämre och jag har haft väldigt många destruktiva vanor och värderingar.

Sedan jag kraschade, i början av 2011, har jag jobbat stenhårt (och då menar jag verkligen stenHÅRT) med att laga de delar av mig som var trasiga. Det var ganska många delar, kan jag säga. Jag är på intet sätt färdiglagad, men det är viktigt att se framstegen och förändringen på vägen. Det är det som håller hopplösheten på avstånd. Så mycket att jag numera aktivt letar efter dessa små tecken på förändring, och medvetet jämför minnen av känslor och tankar med nuvarande känslor och tankar. Skillnaden mellan dessa, och vetskapen om att det är jag själv som har skapat förändringen, är en stor del grunden till den harmoni och lycka som kontinuerligt dyker upp i mitt hjärta.

Just nu jobbar jag mycket med att älska mig själv. Detta är något som är svårt för oss alla, så det går så klart lite upp och ner med den biten. Därför är det så viktigt att verkligen lägga märke till de små detaljer som framstegen består av. Jag ville berätta om de framsteg som handlar om mitt utseende. Eller närmare bestämt, mina åsikter om mitt utseende. För bara några minuter sedan kunde jag räkna dem till två. Och så väldigt stolt är jag, över dessa två framsteg. Men nu när jag tänker efter, så är de ju många fler än så!

De två jag ursprungligen tänkte på är samhällets skönhetsideal som jag inte vill ta del av. I somras satt jag med ett gäng kvinnor och duttade antirynkkräm i ansiktet. Jag var väldigt bekväm och nöjd i situationen, men jag kände inte samma entusiasm till inställningen att radera alla ålderstecken i ansiktet, som de övriga verkade göra. Jag satt med spegeln i handen och studerade mina ögon och rynkorna kring dem, och kände att jag vill inte införa en tanke om att de inte är bra precis som de är. Jag hade ju precis upptäckt att jag tycker väldigt mycket om mina ögon-rynkor. De är ett tecken på liv och glädje!

I helgen (eller när det nu var?) var jag på underklädesparty och provade alldeles för många behåar. Kvinnan som hjälpte mig kommenterade att min mage blir mindre om jag lyfter upp tuttarna lite mer. Jag var för obekväm i situationen för att säga något, men inom mig var det gapskratt tillsammans med tanken “men magen ÄR MINDRE!”. Tuttarna är också mindre. Och dubbelhakan. Och gäddhänget. Hela jag är mindre och jag tycker om det! Min mjuka hängmage med bristningar är mindre än den var förut och jag älskar att titta på den i spegeln. Jag känner inget behov av att försöka få den att se mindre ut än den är. Tuttarna behöver inte ha några lyft, för de är jättebra precis som de är. Jag tycker om när de är lite plattare upptill än de var tidigare. För det är ju inte så att de är små på något vis. Haha!

Tidigare hade jag sannolikt fortfarande hävdat att jag väljer att ställa mig vid sidan av sådana ideal, men jag hade mått dåligt och sett ner på mig själv för att jag inte uppfyllde idealen. Nu är det så skönt att känna att jag står alldeles stadigt i mina egna åsikter om min kropp, trots att den inte är som “den borde”. Det är framsteg värt att hurra för. Det är tillfredsställelse.

minkropp

Triggered

Sunday morning.

There’s autumn in the air today and I’m still in bed. Reaching for my phone, not in any kind of hurry to get up. I have nothing to do and nowhere to be.

Scrolling through my feeds. Reading an inspiring article. Giggling at a silly joke. Looking at photos of beautiful people and beautiful places. I find the little green Spotify-icon and click on a recent addition to the playlist called “sad”.

Don’t click on stuff labelled “sad” when you’re completely unprepared.

Older songs usually have really heavy emotions attached to them. The songs on my list of sadness are the ones that come with the most painful memories. Songs I’m no longer willing to avoid due to unhealed wounds, so my intention is to use this playlist to heal.

The song I clicked on had only played for a few seconds when the gates opened, and all kinds of pain poured out.

I was thrown back in time. My entire body felt sensations that belonged to the past.

I felt how cold the wooden floor was under my bare feet as I slowly walked to the kitchen that morning. This was not my home, but I felt at home. The feeling of contentment and belonging filled my heart.

I saw pieces of clothing spread across the floor and the couch. Two empty wineglasses was on the dining table, along with a half-empty bottle of cheap whiskey. The garlicky smell of dinner from the previous evening was still in the room.

I could even taste the cheese sandwich I had for breakfast that one winter morning.

In the present, my heart hurts. Still. Because of the love I once felt. Because of the love I once hoped to feel.

Don’t try to escape the pain. It’s time to absorb it, and let it rest. Be present with the pain. Accept it’s presence. Find comfort in the notion that everything happened for a reason.

They say love between twin flames is the most painful. It starts suddenly, connects deeply and burns so intensely that it can only last for a short time. I believe that to be true. One of those love stories is the reason I’m lying in bed on a sunday morning, crying, with my phone in my hand, playing a song about love as white as snow.

The pain has calmed down for now. But the wounds are not completely healed yet. They are there, I can feel them under the surface. Waiting for the next trigger.

Maybe I should do this in English?

Lately I’ve been having difficulties writing. Trying to form sentences in Swedish has been quite a struggle – for months, really. I get stuck in my head and the words are trying to kill me. Since writing is my only therapy now, I really need the process to work. But everything is frozen and nothing moves voluntarily out of my head, so a single blog post takes several days to write.

Recently I wrote a letter in English. A real letter, on paper. Sure, I typed it on the laptop and printed it. But it got put in an envelope with a stamp and everything, and then sent far, far away. That one was really easy to write. It didn’t really take any effort at all. I had more trouble deciding what to leave out. Can’t really send a small book’s worth of pages to people.

My language skills aren’t that good, so the word flow should have been slower with the change to English. It would have made more sense for the writing to get harder. So why was it much easier writing in English?

Maybe it was the content of the letter. It was really important for me to write and send that letter. Kind of as a confirmation of all the personal growth that I’ve been going through. A very significant step for me. Or maybe it was the one way communication-feeling of it all that made is easy.

When I think of it, this shifting of languages has been going on for a while. A few months ago I took part in an online workshop and I remember being surprised that all my notes were in English. I thought I wrote them in Swedish. This has happened a couple of times since then too.

It’s like when I’m sure I’m speaking Finnish with my parents, and I’m not. Nowadays I’m thinking I speak Swedish when I’m really not.

Half of the conversations I have with my son are in English for some reason, and there are days when I have to translate a lot of my thoughts from English before I speak. Most of the endless monologues in my head are not in Swedish anymore.

I haven’t read a Swedish book in a long time. Almost every book I read nowadays is in English. Some of them are in so advanced English that I have to read them in the bathtub in order to understand. Don’t ask, but the bath water might be magic. It seems to be possessing some sort of translation abilities.

This is all a bit weird to me.

So. What I really wanted to say was that you can expect different languages appearing here in the future.

Känner du också smärtan?

Ja, jag såg bilden på pojken. Den gick inte att undgå. Ögnade snabbt igenom en artikel på någon nyhetssida. Mot bättre vetande, det finns en anledning till att jag inte hänger på nyhetssidor. Sorgen, förfäran, vanmakten och ilskan kom omgående. Magen vreds om och i kroppen pågick en kamp om huruvida det skulle gråtas eller kanske kräkas.

Senare läste jag en text som en mamma skrivit. Hon beskrev ungefär samma känslor och tankar som pågick i mig större delen av eftermiddagen. Hon skrev att hennes ena axel är ledig och hennes hjärta rymmer fler. Jag grät. Länge och mycket.

Bored Panda har en samling varianter på bilden. Människor har tagit den förfärliga bilden och med kärlek gjort något vackert av den. Jag grät. Mer. Det gör så ont att se det här. Så mycket smärta. Den smärtan sträcker sig långt bortom bilden och pojken egentligen.

Jag har tittat på bilderna många gånger nu. Jag har gråtit lika många gånger. Och jag har påmints om hur otroligt bra vi har det, här i det trygga lilla landet.

Det finns ändå hopp i att se hur mycket kärlek bilden på pojken har orsakat. Så mycket kärlek. Varje gång jag tittar på den lilla pojken, dyker tanken upp. Vi har alla ett syfte här i livet. Kanske var det den lilla pojkens syfte att med sin lilla kropp få resten av världen att förstå vad medmänsklighet innebär?

Refugees welcome.

Beslut, av kärlek till mig själv

När jag började skriva inlägget om rädsla hade jag ett långt rådslag med mig själv om ett par av de rädslor som mest hindrar mig just nu. De ligger där under ytan och ruvar. Väntar på ett tillfälle att visa sig och göra saker besvärliga. Jag vet vilka de är och jag vet varför jag ofta ignorerar dem. Det har inte funnits ork till att ta tag i saker.

Igår vaknade jag med en stark och tydlig känsla av att det är dags nu. Jag är redo nu. Inte en enda gnutta rädsla fanns i kroppen. Inte ens när jag försökte framkalla tankar som tidigare har varit just de som hindrat mig. Universum bekräftade genom lämplig musik på spellistan samtidigt som en vän postade lämpliga citat på facebook. Det är dags nu.

Under en ganska lång tid har jag vetat att min tid på jobbet är över. Det är meningen att jag ska gå vidare. Den tanken har gett upphov till massivt motstånd i mig. Inte kan jag väl sluta? Det är tryggt och fint och lugnt på jobbet. Kanske går känslan över under sjukskrivningen, avvakta. När jag har rådfrågat andra har svaret alltid varit att jag naturligtvis INTE ska säga upp mig. Så klart, det är så samhället fungerar. Det finns regler som gör det väldigt jobbigt för folk som säger upp sig. Min magkänsla har hela tiden sagt att det är meningen att jag ska säga upp mig. Jag behöver uttryckligen uttala de orden. Jag har inte vågat på grund av alla regler som eventuellt skulle ställa till det. Bland annat. Hela den kampen har egentligen varit ganska komplicerad.

Men nu var det dags. Nu vill jag inte längre vara begränsad av rädslor och skuldkänslor. Igår bestämde jag mig och bara det var så befriande! Idag sa jag upp mig. Det känns så rätt. Hela mitt väsen är bara så glad och lycklig nu. Jag känner mig fri och oroar mig inte ett dugg för vad som kan komma näst. Det löser sig.

På vägen hem från kontoret stannade jag och handlade. Jag gav hälften av mina kvarvarande pengar till en tiggare och köpte en stor smoothie för resten. För att fira. Livet. Glädjen. Allt.

happy

Vad är du rädd för?

Jag vill prata om rädsla och vad den gör med människors liv. Jag vill berätta om några av mina miljoner rädslor, hur de har varierat med tiden och vad jag gör för att de inte ska styra mig. Alla har vi rädslor och vi har våra olika sätt att hantera dem. En del rädslor är så stora och påtagliga att de hindrar oss från att leva våra liv som vi vill, en del rädslor motiverar oss att utöka våra bekvämlighetszoner och en del rädslor får oss att vilja hävda oss själva och kanske skada andra.

Har du någonsin funderat på vilka dina rädslor är, hur de formar dig och hur de påverkar ditt liv? Hur dina rädslor påverkar andra människor? Har du tänkt på om du skulle vilja hantera rädslor annorlunda eller kanske hur livet skulle vara om rädslor inte fanns alls? Det har jag. Mycket. Det finns många rädslor som snurrar runt i de här tankarna, så någon form av rädda funderingar dyker upp dagligen. En del av rädslorna har jag berättat om tidigare, och det finns också inlägg som handlar lite om strategier jag har lärt mig.

Jag tror att rädslor är en lika onödig företeelse som skuldkänslor, men som med vilken annan känsla som helst så ska en ta ansvar för sina rädslor. Med det menar jag inte att rädslor är något en bara kan lägga bort och gå vidare. Ibland behövs det till exempel både terapi och medicinering för att kunna komma vidare. Jag menar att det är till nytta för varje individ att granska grunderna till sina rädslor, att se hur de påverkar en själv och ens omgivning. Jag tror att det flesta rädslor är inlärda, så de behöver egentligen inte finnas där och förpesta människors liv.

Ofta pratas det om att det säkraste sättet att bli av med en rädsla är att möta den. Men hur möter man en rädsla egentligen? Är du rädd för folk, gå ut i folkmängd tillräckligt ofta bara så löser det sig? Kanske kan det fungera så om en vet varför rädslan är där. Att bara sätta för en fasad, plöja rakt på och lära sig att hantera situationen är inte att möta rädslan. Det är att lägga locket på och vägra ta ansvar för den. Det är så hat gror.

För mig har inte fungerat speciellt bra med metoder vars syfte har varit att utsättas för rädslan. Inte förrän jag har fått lista ut varför rädslan finns. Den första övningen i behandlingen mot min sociala fobi var att titta folk jag möter i ögonen. Jag gjorde tappra försök, ganska länge. Hela övningen kändes som det är fel på mig och jag måste anpassa mig för att passa in i ett beteende som inte är lika sjuk som jag. Den hjälpte inte speciellt mycket med andra ord. Hur skulle något med utgångspunkten “det är fel på dig” kunna hjälpa? Om något så skapade övningen mer tankar av slaget “Varför är jag såhär? Varför kan jag inte fungera som alla andra, som är friska och som det går lätt för?” Hela den här sommaren har bestått av att granska mig själv och att lära känna mig själv. Jag har exempelvis kommit fram till att en del av min sociala fobi grundar sig i att jag inte har älskat mig själv. Den insikten (bland annat) hjälpte mig att vrida lite på strategin att utsätta mig för det som är obehagligt och att titta på folks ansikten. Nu går det ganska bra att se främmande människor i ögonen. Nu gör jag inte det för att reparera något som skulle vara trasigt i mig, utan jag tittar på folk för att jag vill se det vackra i dem.

Jag tror att det skulle gynna alla om folk var villiga att se och släppa sina rädslor. En viktig del i att släppa sina rädslor är att inte mata dem. Det man fokuserar på, det gror. Rädsla är obekvämt för oss alla, så varför i hela friden har vi för vana att kasta mer ved på elden? Ofta är det fullt möjligt att välja bort rädslor.

fears

Tidigare har jag berättat om hur jag har valt bort nyheter för att inte mata monstret. I det inlägget redogör jag lite för hur snabbt lavinen av negativitet körde igång, bara för att jag fokuserade på rädsla och ilska en kort stund. För mig är det mer än rätt att avstå från sådant som får mig att må dåligt. Det är bland annat nyheter, vars enda syfte är att sprida rädsla. Jag tittar inte på skräckfilmer och jag läser inte böcker vars avsikt är att skapa rädsla. Jag umgås inte med människor som vill lägga över sin rädsla på andra. Jag har alldeles tillräckligt med egenskapad rädsla i mig, jag behöver inte påfyllning från externa källor. Ganska ofta funderar jag på mina egna handlingar och beteenden. Är de baserade i rädsla eller kärlek? “Let love guide you, not fear.” Som Ralph Smart brukar säga.

För en tid sedan deltog jag i en diskussion som handlade om saker att vara rädd för och krig kom upp där. De jag diskuterade med trodde att det är ett stort världskrig på gång och med ens ändrades hela rummets atmosfär. Rädslan vibrerade så stark att luften blev tjock – och vi var bara tre personer i rummet. Vilken påverkan har det när världen fokuserar på rädslor hela tiden? Så mycket rädslor. Rädsla för döden, rädsla för att råka illa ut, rädsla för att vara mindre värd, rädsla för att vara maktlös. Rädslor, så många rädslor. Överallt, hela tiden. Det man matar, det växer. De tankar man tänker, speglas i ens verklighet. Om man är inställd på att bli illa behandlad, så blir man illa behandlad. Om man endast ser ont i människor, hittar man onda människor. Om man är övertygad om att allt går åt helvete, så går allt åt helvete. Om man är rädd för spindlar så hittar man varenda spindel inom 10 meters radie.

När jag såg styrkan på rädslan den kvällen blev två saker tydliga för mig. Jag vill inte leva så. Jag vill inte bära på rädsla, som leder till ilska, hat och offermentalitet. Jag har också övervunnit många av mina rädslor (men jag har massor kvar). Jag är inte längre rädd för att dö. Jag är inte rädd för att någon i min familj ska dö. Jag tror att det i varje människa finns mycket gott och mycket kärlek och jag tror att människor kan sluta bete sig illa mot varann genom att lägga bort sina rädslor.

Vilka av dina rädslor har du på grund av att du har valt att ha dem?