Idag orkar jag inte slåss

Ångesten är här och jag orkar inte slåss mot den. Inte idag. Måttet blev rågat och jag orkar inte mer.

Det är verkligen en kamp. Varje dag. Ibland mer, ibland mindre, men varje dag finns det något som kräver enorma mängder ansträngning för att jag ska kunna bita ihop och kliva över hindren.

Imorse när jag vaknade hade ett helt hus rasat över mig. Inget litet hus heller. Ett höghus var det. Av tegel. Jag kunde inte andas. Inte röra mig. Kan inte ligga kvar här, måste till jobbet. Jag har saker att göra på jobbet. Dessutom har jag inte råd med en karensdag. Den förra karensdagen, för två månader sedan, spökar fortfarande i ekonomin.

Efter en del grävande, lirkande och en hel massa viljestyrka lyckades jag kravla mig ur högen av tegel, armeringsjärn och annat bråte. Med värkande kropp stapplade jag mot toaletten. Hela vardagsrumsgolvet var fyllt av glasskärvor som skar in i fötterna. Demoner hängde i mina ben i försök att hindra mig från att komma till hallen, till golv som inte skadar mina fötter. Elakt skrattande troll kastade stora stenar på mig.

När jag nådde hallen fick jag syn på den. Någon har ställt en gigantisk bokhylla framför ytterdörren. Stor och tung. I brunmålat trä och fylld med tonvis av stora böcker. Vad fan! Hur ska jag orka flytta på den där för att komma ut? Dra åt helvete. Jag gav upp, insåg att jag inte orkar slåss idag. Gick in i köket och hämtade en ångestdämpande tablett och ett glas vatten. På vägen tillbaka sms:ade jag chefen om situationen och innan jag klev upp i sängen igen kastade jag en kvast till de gråa, magra demonerna som stod och tryckte i hörnen. Sopa upp i vardagsrummet!

Nu var inte det där som jag beskrev helt sant. Det fanns inga rasade hus, vassa glasbitar eller demoner och troll. Men ångesten och de upplevda hindren var så starka, att det lika gärna kunde ha varit som jag beskrev.

Istället rörde det sig om att först behövde mana bort den där mest akuta ångesten, för att orka resa mig ur sängen. Sedan kom insikten om att jag behövde hitta några kläder att ha på mig. Jag har inte orkat tvätta, som jag borde ha gjort. Hoppas att jag la gårdagens klänning så att den inte har blivit skrynklig och måste strykas. Glömde duscha igår. Fan också. Lunch finns. Men frukost? Vad finns det till frukost? Det finns bara oskivat bröd. Alltså måste ytterligare ett steg införas i frukostarbetet. Att skära bröd. Fan också. Och frukost måste ätas, för att undvika illamående på bussen. Bussen? Bussen. Jag kan inte åka buss idag. Där finns det folk. Jag orkar inte möta folk idag. Bil? Den behöver tankas. Orkar inte tanka idag. Har inte råd att tanka heller. Dessutom är bilen trasig och knasig. Den rasar väl ihop…

Ibland kan jag hantera dessa hinder. För såhär är det varje morgon. Dessa tankar finns varje morgon. Att klä på sig, borsta hår och tänder, äta frukost, dricka kaffe, gå på toa, passa buss-, arbets- och skoltider är jättejobbigt. Ibland hanterar jag morgondelen av vardagslivet ganska bra. Ibland kan jag använda mig av olika strategier för att bena ner det som vill hopa sig till stora hinder och ta saker som de kommer, en i taget.

För det mesta är det bara något i huvudet som morrar “skärpning!” och så ignorerar jag obehagskänslor (och alla andra känslor som kommer med) och bara knatar på så gott jag kan. Inte det smartaste, för att det samlas på hög och exploderar till slut. Men det har blivit som en slags akutlösning. Ett sätt att kunna knata på och släpa på lasset, trots att det är uppförsbacke.

Ibland behöver jag bara ge upp kampen och tillåta det dåliga måendet.