Den övre gränsen

Imorse gick jag upp 6.45 för att väcka sonen och hålla honom sällskap i morgongörat. Eftersom jag själv är ledig idag behövde jag inte stressa med att försöka få mig själv i ordning också, utan jag kunde lugnt hasa runt i morgonrocken en stund för att sedan sätta mig fåtöljen och moderligt dirigera allt därifrån. Har du borstat tänderna? Glöm inte lägga ner datorn i väskan. Åt du bara en smörgås? Ta på dig jackan…

Klockan 8.04 gick jag och la mig igen. Jag är ledig idag och har inga som helst planer, annat än möjligtvis hasa runt i morgonrocken lite mera. Jag förtjänar att sova lite mer. Jag somnade omgående och sov ganska djupt. Någonstans långt borta hörde jag att telefonen plingade till ibland. Två sms, ett mejl och lite aktivitet på FB. Sömnen var starkare än nyfikenheten och drömmarna om trasiga kaffekoppar och vänner jag inte har träffat på länge fortsatte.

När jag sedan vaknade till och fick för mig att slänga ett öga på klockan växte skuldkänslorna ögonblickligen. 10.41. Det hade inte alls varit omöjligt att fortsätta sova en stund till. Det var alldeles uppenbart att kroppen var helt inställd på det, kroppen fattar att sömn behövs nu. Men inte skuldkänslorna. Skuldkänslorna satt på axeln och mumlade manande i örat. “Sova så här länge. Vuxen kvinna och allt. Var det för jävla sätt?” Inte kunde jag slappna av efter att ha blivit så ångestfylld. Jag gick upp.

Varför kom dessa skuldkänslor? Varför så snabbt och så starkt? För inte är det så att tjugo i elva är speciellt sent, inte ens för en vuxen människa. Inte heller för en kvinna. (När vi gick på familjerådgivning sa dock vår terapeut att män sover långt ut på dagarna i mycket större utsträckning än kvinnor.) I en situation där jag inte måste ägna energi åt någon eller något utöver mina egna behov, varför kunde jag inte tillåta mig att vila? För mina egna behov består alldeles tydligt i vila, avslappning och frigörande av stress.

Under ganska lång tid nu har jag lullat runt på gränsen. Gränsen mellan hanterbart liv och total helvete. Ibland är jag över, ibland under. Jag går på sparlåga. På sparlågans sparlåga. Mina energidepåer fylls aldrig på helt. Inte ens i närheten av helt. Stressnivån går aldrig ner tillräckligt mycket. Jag når inte till det som är min “normalnivå”, den neutrala, behagliga tillvaron. Jag befinner mig i överkanten för vad jag kan hantera och jag vet inte hur länge jag orkar det. Jag vet inte när allting kollapsar.

De verktyg och strategier jag använder mig av har ändrat karaktär. Från av vara avslappnande, stärkande och aktivt förebyggande har de blivit till en akut livlina. Istället för att nå fram till det kraftfulla korn i hjärtat och maggropen som utgör hela mitt väsen, stannar det på vägen för att laga och lappa det som alldeles nödvändigt måste lagas. Det jag försöker använda till att bygga upp mig inifrån, hindras av det tjocka lager av lödder som har lagt sig i vägen. Mina strategier och verktyg är inte längre något som skapar en god och stadig grund av energi, självkänsla, styrka och kunskap. Det är något som snabbt plåstrar om tillräckligt för att kunna gå ytterligare några steg i mörkret.

Ja, jag känner mig ganska uppgiven allt som oftast. (Och dödstrött, arg, glömsk, irriterad, hysterisk, matt och orkeslös och allt det andra som brukar dyka upp när jag mår dåligt.) Jag är väl medveten om att en stor del av anledningen till att min situation är så hopplös som den är nu, är mina egna beslut. Jag kunde ha valt att fortsätta vara gift, exempelvis. Jag kunde ha ignorerat den ohållbara situationen och fortsatt ha ett hushåll med 1,5 personers ekonomi. Nu var det ju inte rätt mot någon av oss inblandade att låtsas som att det regnar och hoppas att allt skulle gå förbi. Alla vi fyra mår mycket bättre nu när inte hela vardagen vibrerar av outtalad irritation och ångest, så jag ångrar absolut inte skilsmässan. Men jag ser sambandet med det beslutet till situationen nu.

Beslutet att bli ensamstående är direkt kopplad till varför det går så långsamt att komma ur denna jävla svacka. Som ensam ansvarig för inkomsterna i hushållet, är det inte möjligt att lägga 600 kr (av den dryga tusingen som är kvar efter räkningarna) på terapi. (Jodå, jag har haft kontakt med soc i några månader, men jag orkar inte med den förnedring det innebär att få några hundralappar av dem. Dessutom bekostar de inte en terapeut som inte är landstingsägd.) Jag anser alltså att en stor orsak till att mitt krypande ut ur deppighetsgropen går så långsamt är att jag har slutat gå hos min terapeut.

Jo, jag har en ny. En psykolog som hjälper mig att förstå, hantera och komma ur min sociala fobi. Han är bra. Kunnig och förstående. Den bästa terapeuten allmänpsykiatriska mottagningen har skrapat fram åt mig. Jag är mycket tacksam för det. Men han är inte som hon. Hon hjälpte mig att gräva på djupet, att förstå grunder till beteenden. Det gör inte han, vi jobbar bara med den sociala fobin. Jag var inte färdig med att gräva på djupet, jag skulle behöva fortsätta gå till min terapeut.

Andra beslut som direkt påverkar min läkning har tagits mot min vilja. I vintras bestämde AF att jag inte fick fortsätta på den rehab-plats som jag hade. Därmed avbröts min kontakt med den kvinna som också har varit ett ovärderligt stöd för mig. Hennes coachande var mer inriktat på att fungera (i arbetslivet) efter min krasch. Jag var inte färdig med hennes hjälp heller. Min rehab-kvinna och min tidigare terapeut är de enda som har förstått att det ryms så mycket mer i min situation och sjukdomsbild än bipolär och social fobi. Det här med kraschen, utmattningen, att gå in i väggen eller vad man nu vill kalla det, ignoreras fortfarande helt från medicinskt håll. Trots att det fortfarande påverkar mitt mående i allra högsta grad.

I förmiddags, när min sömn så hastigt blev avbruten, kunde jag plötsligt sätta ord och förklara det tydliga sambandet mellan känslan av trygghet och snabbt tilltagande läkning. Visst har det varit klart för mig ända sedan jag först blev sjukskriven i början av 2011, att det är knappast möjligt att aktivt jobba mot ett bättre mående när hela tillvaron vilar på osäkra grunder. Med det menar jag korta sjukskrivningar och beslut åt gången. Beslut (som sjukskrivning) tagna en eller två månader i taget skapar perioder med skarvar av stor osäkerhet och otrygghet. Men nu fick jag liksom tydliga bevis på att det har varit så för mig, på riktigt.

Som jag tidigare har nämnt, har jag haft en väldig tur med det hjälp och stöd jag har fått under hela min sjukdomstid. Jag har mött väldigt sympatiska och humana handläggare på de olika instanserna. För det mesta har allting gått smidigt till. Men jag har ju hört om alla dessa skräckexempel om hur människor blir behandlade av främst AF och FK. Jag kan inte nog betona den tacksamhet jag känner för att ha fått slippa sådant. De enda jag har att klaga på är AF som dels har bytt ut min handläggare säkert tio gånger och som har avbrutit beslut om fortsatt rehabilitering, och psyk som inte har bidragit med mycket annat än sjukintyg en månad i taget. Fram till nu då, när jag faktiskt inte längre får kraftig ångest av att åka dit på behandling.

Nå, det jag skulle komma till var att denna envishet med att bara sjukskriva en eller två månader i taget eller ge medgivande till någon form av åtgärd några få veckor framåt, har i mitt tycke varit starkt bidragande till att det går så långsamt att återkomma till “normal” hälsa. Dessa korta perioder har motverkat läkning och aktiv rehabilitering genom den otrygghet de skapar. En (av FK godkänd) sjukskrivning i en månad innebär att jag nu vet ramarna för mitt liv under den kommande månaden. Min familjs överlevnad är någorlunda tryggad en månad framåt. Sedan vet jag inget mer, sedan kan allting ändras och vara helt annorlunda. Det är inte möjligt att skapa en långsiktig plan för rehabilitering när det finns så mycket osäkerhet på den kortsiktiga vägen. Det är inte möjligt att läka när det inte finns någon trygghet eller stabilitet i grunden.

Under min förra sjukskrivningsperiod (jo, jag fick slut på dagar, var utan dagar och fick sedan nya i våras) är det alldeles tydligt att de största och snabbaste framstegen skedde när blev beviljad rehabersättning ett år framåt. När jag inte behövde oroa mig för de här skarvarna som förnyelse av sjukintyg faktiskt innebär, då kunde jag börja läka.

Nu är jag åter i karusellen med sjukintyg i korta intervaller. En gång varannan månad har jag telefontid med min läkare. En gång varannan månad behöver jag upprepa mig. Förklara att jag klarar inte av att jobba mer än halvtid, jag mår inte bättre, för att jag inte har råd med den hjälp jag behöver, jag är inte villig att stoppa i mig mängder av konstgjorda preparat för att se om något blir annorlunda. En gång varannan månad måste jag gå runt med en stor klump av oro för att FK plötsligt ska tycka att jag inte har tillräckliga skäl för sjukpenning. Det går åt så mycket energi till oro i denna karusell, att det inte finns mycket över till återuppbyggnad av en trasig människa.

Jag har turen att ha en väldigt fin och förstående arbetsgivare, som föreslog att jag skulle justera mina arbetstider så att jag har fredagarna lediga. Jag är så tacksam för det. Det hjälper oerhört att ha tre dagars helg. Det finns lite, lite mer utrymme till lappande och lagande. Vila och avslappning. Just nu täpper det bara till de akuta hålen, men det leder också framåt. Exempelvis genom nyvakna upptäckter om sanningar klockan 10.41 en fredagsförmiddag.