Vikt-ig

Som ni kanske vet, så är jag ganska förtjust i att observera folks beteende och försöka filosofera fram orsakerna till det. I förlängningen vill jag också gärna fundera på om jag beter mig likadant som människor i min närhet. Och om jag vill bete mig så eller inte.

De senaste veckorna har jag mina tankar kretsat mycket kring vikt och utseende. Lite osäker på varför. Kanske för att jag känner att jag själv har ökat några kilo i vikt. Kanske för att dottern börjar visa tendenser till viktbaserade komplex. Kanske för att jag, till min förvåning, har upptäckt att jag själv har en massa skumma tankar och åsikter om dotterns vikt. Vet då inte riktigt hur jag ska hantera det här och bete mig så att jag inte gör alltför stor skada med mina insamlade, snedvridna åsikter.

När jag har iakttagit min omgivning har jag upptäckt att det oftast är människor som (i mina ögon) är smala och fina som är mest fixerade vid vikt, utseende och/eller träning. Det är ytterst sällan någon med övervikt (enligt min uppfattning) som överhuvudtaget nämner sitt utseende. Jag har nog aldrig hört en tjock person (bortsett från mig själv) tjuta: “Men ååååh, jag är så jävla tjock!”

I och med denna upptäckt rasade det fram en drös med frågor. Vad beror det på? Varför är det de smala som så ihärdigt ska få bort alla tjockisar (som inte ens existerar från början)? Är det så att de smala är smala just på grund av denna besatthet? Eller är de rädda för att bli tjocka på riktigt som det ska tränas och bantas så envist? Blir de tjocka om de slutar? De tjocka då, varför har inte de denna fixering? Är de lata? Har de gett upp hoppet om att ha en smal och smidig kropp? Eller är de helt enkelt nöjda och glada?

Jag vet inte svaren på dessa frågor, men det är ganska intressant att fundera kring dem. Jag klassar mig själv som tjock, men ändå kan jag inte svara på frågorna.

Idag fick mina funderingar plötsligt helt andra banor. Till att börja med hittade jag denna text. När jag läste den blev det klart för mig att jag kan mycket väl förstå båda sidorna av det som beskrivs där. Det är en beundransvärd handling, att vara modig och stolt säga att den kroppen en har, får vackert duga. Både för en själv och omvärlden. Men det kan ju bli så fel när hela revolutionen baseras på en inlärd föreställning istället för en verklighet. (Ja, jag vet att det här är klumpigt uttryckt, men hur jag än vänder, vrider och försöker formulera om, så är orden otillräckliga.) Sedan medverkade jag i en lång och mycket givande diskussion om detta, som fick mig att förstå vinklar som jag inte riktigt förstått tidigare.

Jag kan förstå den ilskan som beskrivs i texten. Jag har också känt den. Ganska många gånger har jag velat ruska om människor som har gnällt över hur tjocka de är, med sina 65 kg och klädstorlek 38. Eller bara be någon dra åt helvete när de med stor möda lyckas klämma fram en bunt hud på magen och oja sig över alla tjockisar som hägrar där.

Men om en tänker lite längre än det egna perspektivet, är det inte där allt blir fel? Att folk glömmer bort att en situation ser olika ut beroende på vem det är som betraktar den. Och att alla har sitt perspektiv, som ju ändras med tiden.

Jag har varit smal förut. Om man ska tro på BMI-historier, så var jag i nederkanten av min idealvikt när jag som 24-åring vägde 55 kg. Bild på det finns på sidan “Kirsiland” här ovan. Jag tycker dock att jag såg ganska mager ut där. Till och med då ojade jag mig över korvarna som så fräckt vällde över jeanskanten.

År 2008 var jag i Serbien en sväng. Jag minns hur jobbigt det var att shoppa där. Att hitta snygga kläder att ha på den feta jävla kroppen. Ungefär 68 kg vägde jag då. Överkanten av min idealvikt enligt BMI-skalan. 3 kg till och den där människan på bilden här är överviktig. Eller som jag skulle säga ur mitt nuvarande perspektiv: Inte!

Som mest har jag vägt 104 kg. Det var 2011. Skillnaden är ganska stor. Och ja, jag tyckte att jag var jävligt fet då med. Denna gången skulle jag säga att det var befogat också. 😉

Mest nöjd med min kropp var jag nog för ett år sedan. Då var min självkänsla på topp och jag sysslade med allehanda övningar och affirmationer för att må bra i mig själv. Bild finns här. Det var nog då jag var nere på 86 kg. Varken smal eller liten, men jag mådde bra då.

Idag ställde jag mig på vågen för första gången på flera månader. Min självkänsla har inte kunnat hantera en viktökning. Jag har ju känt att den har skett, men jag har inte velat se hur mycket. 93. Ungefär vad jag trodde, men inte ett sugen på att visa, beundra eller ens tycka om. Det är dock en helt annan sak.

Det jag ville komma till är att oavsett hur mycket vågen har visat, vilken klädstorlek som har varit aktuell och vad den där konstiga BMI-grejen har berättat, så har jag på fullaste allvar ansett mig själv vara tjock. Bilder visar klart och tydligt att det inte alltid har varit sant, men det har dock varit min uppfattning. Ur mitt perspektiv har jag alltid varit tjock. Även när jag bevisligen inte har varit det. Är det då inte likadant för alla andra också?

Problemet är inte att någon lyckas kliva över en tröskel och lär sig att acceptera och/eller älska sin kropp. Att någon gör det är hur härligt som helst. Det är något som alltid, alltid bör uppmuntras. Problemet är väl egentligen inte heller att det finns människor som tar illa vid sig av någon annans föreställningar om sin kropp.

Problemet är att något är fel med de normer och ideal som florerar. På riktigt fel.

Folk tenderar ju att tycka att de är tjocka oavsett hur de ser ut. Det är vid jämförelser som självhat, sårade känslor och “sparkar i ansiktet” uppkommer. Människors känslor och upplevelser ska givetvis tas på allvar. Men man behöver också se vad som är “inbillat” och vad som är verkligt. Det är en svår balans det där, mellan respekt, utrymme och förståelse och “nu får du skärpa till dig och sluta med dina hittepå”. Soran Ismail förklarar det där på ett väldigt bra sätt i showen “Soran Ismails underbara resa genom Sverige”. Finns på Youtube. Leta reda på det. 🙂

Jag har inte rätt att tala om för någon vad de ska tycka om sin kropp. Jag kan ha åsikter om folks kroppar, jag kan försöka föreställa mig hur jag skulle tycka, känna och bete mig i samma kropp, men det är viktigt att förstå att det är just mina åsikter och upplevelser de är. Personen, vars kropp jag har åsikter om, har sannolikt en helt annan syn.

Jag fick ett ganska bra exempel på just det härom veckan. Jag var på väg från jobbet när jag fick syn på en väldigt stor kvinna på andra sidan gatan. Det var varmt ute så hon var väldigt lättklädd, precis som alla andra. Ganska omgående började jag tänka att en kvinna av den storleken nog inte borde klä sig sådär. Med en alldeles för kort kjol och en tröja som inte täcker hela magen ens. Strax därefter var hon tillräckligt nära för att jag skulle se bokstäverna på hennes tröja. Det stod:
“It’s all about you.”

Ja! Men så klart! Så sant det var! Jag fick lite lust att bara springa över vägen och tacka henne för den insikten hennes val av kläder gav mig. Inte en enda tanke jag hade om kvinnan, hennes utseende eller hennes kläder hade med henne att göra. Samtliga tankar hade bara med mig att göra. Med mina hämningar och föreställningar. Naturligtvis. Det här har ju Kay Pollak sagt till mig varenda gång jag har lyssnat på hans böcker. I den stunden blev det väldigt sant för mig.

Så nej, problemet är inte allas åsikter om sig själva. Inte heller allas åsikter om andra. Problemet är den programmering av allas åsikter som ständigt pågår. Hur ska någon kunna må bra med inprogrammerade ohälsosamma åsikter?