Blod överallt

Nu är det en sån där gång igen, en sån där som kommer med ojämna mellanrum och är mycket värre än alla andra gånger. Helvetes mens. Den jävligaste av de jävliga sorterna.

Det är en sådan gång då smärtan i kroppen uppgår till 800 på en 1-10-skala. Det är en sådan gång då bredden på smärtbältet runt midjan har ökat från 30 till 70-80 cm. Det verkar inte vara nog med att precis varje millimeter mellan hakan och knäna gör ont. Inifrån och ut. Uppifrån och ner. Nej, det är en sådan gång då till och med auran gör ont, 50 cm utanför kroppen.

Brösten gör så ont att jag vill svimma av smärta bara av att titta ner på de jävlarna. Underlivet är så svullet och ömt att menskoppen kan glömmas. Det går inte nu, det gör för ont. Jag får istället hålla till godo med dubbla, 30 cm långa, nattbindor från Kronans droghandel.

Det är vid dessa tillfällen då det är helt okej att vägra göra allt och bara skylla på mensen. “Jag kan inte prata, jag har mens.” “Jag kan inte vara snäll och trevlig nu, jag har mens.” “Mata mig med choklad. Jag har mens.” “Gå hem! Jag har mens.”

Det är vid dessa tillfällen då det borde vara acceptabelt att stanna hemma från jobbet. Utan karensdag. “Kan inte jobba, har mens.” Det borde vara helt i sin ordning att en, istället för karensdag, får hem choklad med bud. Eller kanske med någon som stannar för att laga mat och ta hand om ungarna en stund.

Dag två i helvetet. Jag har knaprat alvedon. Ojat mig. Tyckt synd om mig och behövt ta till andningsövningar för att kunna genomleva de värsta kramperna.

Barnen är gulliga och hjälpsamma. Sonen tycker synd om och önskar att det fanns något han kunde göra. Han frågar hur det är, var det gör ont och försöker förklara hur mycket kunskap i ämnet han fått från skolan.

Jag vill rita en riktigt illustrerande bild. En hel streck-kvinna med en ilsket röd boll ungefär mitt på, som då skulle föreställa livmodern – the source of all evil. Sedan skulle jag lägga till en massa streck och krumelurer för att visa hur det onda sprider sig åt alla håll från den röda bollen. Men jag orkar inte. Jag har mens. Så jag nöjer mig med att uttrycka min tacksamhet för visad medkänsla och vilja att förstå. Kanske kan han någon gång vara lite extra gullig och förstående mot någon flickvän.

Dottern tycker att det är orättvist att vi kvinnor (Jovisst, hon sa kvinnor!) måste stå ut med allt elände. Hon har redan, trots att hon är så ung, fått en del tecken på att kroppen har börjat förändras.

Jag svarade att det är för att vi kvinnor kan hantera det. Jag vet att jag med de orden nedvärderade min son. Jag menade inte att göra det. Men jag ligger här och blöder medan kroppen slits sönder inifrån. Jag orkar inte vara storsint, pedagogisk eller rättvis. Jag har mens.

Jag kan inte riktigt existera just nu, jag har mens!